fredag 24 augusti 2007

Sanningen sätter dig fri!

Vid frukostbordet idag tittade Febe lite irriterat upp på mig och sa: "Mamma, när ska du sluta jobba så att du kan föda en bäbis?" "Ja... vi får se." svarar jag lite paff. "Vill du ha en lilla syster eller en lillebror?" "En lillasyster" Febe är mycket bestämd på den punkten. Jana, som redan har en lillasyster och tycker att det räcker med en, dyker in i samtalet: "Jag vill ha en lillebror." Febe lägger genast an den tonen som gör att man inser att hon tror att hon kan gnälla fram önskat kön på det efterlängtade småsyskonet: "Fliiikaha!"
Jana tittar triumferande på Febe och säger segervisst: "Pappa vill också ha en pojke. Det är pappan som ger ägget till mamman och pappa kan ge vilket ägg han vill till mamma." Efter det tittar hon på mig för att få bekräftelse för sina ord. Sjuksköterskan i mig skriker efter att noggrant få gå igenom fortplantningsprocessen med mina två döttrar. Men sen ser jag att blicken som söker bekräftelse, är en sexårings blick. Jag ler mot henne och svarar: "mmm".
Sanningen kommer att sätta henne fri... om några år.

måndag 20 augusti 2007

villkorlig kärlek?

Denna gamla klassiker i ny tappning fick mig att tänka på villkorlig kärlek snarare än ovillkorlig:

"Åååå vad Gud är god mot mig.
Åååå vad Gud är god mot mig.
Åååå vad Gud är god mot mig,
Annars kan jag glömma vad han gjort för mig!"
text: Jana H.

söndag 19 augusti 2007

Då ska du skjutas... och nödknappar.

Jana satt i baksätet och sjöng idag. Hennes varitant av "Ja må du leva" är kanske inte så positiv som man är van vid. Den gick så här: " Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din fördelsedag. Då ska du skjutas, då ska du skjutas, då ska du skjutas på din födelsedag." Jag vet inte hur ni känner det, men jag blir iallafall inte så jättesugen på att fylla år.

Febe och jag slog följe in på en offentlig toalett. Efter att hon informerat mig om att den inte är så "fläsh" börjar hon undervisa mig om nödknapparnas funktion.
"Akta! om du petar på den så låter det." "Okej, jag ska vara försiktig." svar jag. "Man kan använda den om man har låst in sig på toa." fortsätter Febe. Jag hänger på: "Eller om man trillar" "Ja, om man trillar ner i toaletten" förtydligar Febe.
Jag tittar på den lilla gestalten på den stora toaletten och inser, att låsa in sig på toa eller att trilla ner i toaletten är faror som verkar betydligt mer sannolika än att enbart trilla och slå sig. Efter en stunds funderande avbryter hon mig med en ytterligare förtydling: "Om man trillar ner i toaletten innan man har spolat."

torsdag 16 augusti 2007

Oönskad graviditet behöver inte innebära oönskat barn

I ärlighetens namn vet jag inte vad hon svarade på för inlägg. Svaret i sig fick mig dock att rysa inombords.
"Huvudfrågan är inte att minska antalet aborter. Huvudfrågan är att minska antalet oönskade graviditeter..."
Jag är chockad att detta kan komma från Svenska Barnmorskeförbundets ordförande. Betyder det att vi inom sjukvården kan strunta i att förebygga oönskade graviditeter så länge abort finns att tillgå. Jag vet knappt vad jag ska säga och jag tappar inte orden lätt. Jag vet, jag är en frikyrklig fanatiker som fick mitt första barn via en "oönskad graviditet" när jag var 2o år och ensam. Jag vet att en graviditet inte alltid upplevs som underbar vid första anblicken.
Jag satt framför barnmorskan på MVC ensam och rädd. Jag hade precis påbörjat en 4,5 års universitetsutbildning som skulle läggas på hyllan och jag skulle göra allt "i fel ordning". Hon var 50+ och lugn som en filbunke och sa till mig: "Ibland är vi inte tillräckligt felxibla i Sverige, jag tror att det här kommer att gå bättre än du tror."
Hon hade rätt! Hon var mitt pepp under hela graviditeten... och nu har jag Jana som ni läst massa om på min blogg, min äldsta knäppis.
Nu till poängen. Någon som är så rutinerad att vara ordförande i Svenska Barnmorskeföreningen borde veta att - en oönskad graviditet inte automatiskt blir ett oönskat barn.

onsdag 15 augusti 2007

Grattis!

Vår underbara ungdomspastor firade sin 30 årsdag igårkväll. Jana och Febe bestämde sig för att göra var sitt kort till jubelaren. När Jana var klar beskådade hon sin kreation med stolthet i blicken och började genast sjung: "Han kommer att älska mig, han kommer att att älska mig!"

Ni kanske undrar varför jag tog just den här bilden av alla 300 vi tog den kvällen. Det är därför att hans fru, tillika min bönegruppsledare, Crista var så underbart vacker, en riktig "rockersbrud" och det fick ni inte bara missa.

Varde tystnad!

Det är tyst när jag vaknar. Vi vet alla att det inte bådar för något gott. Jag tittar in i barnens rum och ser till min förvåning att Febe ligger kvar i sängen och sover. Min intuition och det faktum att Janas skor inte finns i hallen, såger mig att hon har gått ut.
Efter en fem minuters debatt med mig själv om jag ska gå ut och leta efter henne i morgonrock eller klä mig först, löser sig problemet automatiskt när Jana kommer inknallandes med grannflickorna Ronja och Ella i släptåg. "Får vi leka hos er?" Åh, de är så gulliga att jag inte kan stå emot. "Visst, det går bra." "Får vi gå upp och leka?" Aha! Jag äger lite motståndskraft för tvillingarnas till synes oändliga charm. "Nej, det går inte. Febe ligger och sover fortfarande. Ni kan leka under trappen."
Efter två minuter hittar tjejerna gitarrerna som Jana och Febe fick i julas. Ovillig att göra något som ska förstöra ett framtida musikintresse låter jag tjejerna dundra på. Avbryts görs de ändå av Febes hesa morgonröst. Korrekt och välartikulerande (det har hon fått från sin far) tar hon till orda: "Kan ni vara snälla och vara lite tysta, jag försöker sova." Man kunde ha hört en knappnål falla.

måndag 13 augusti 2007

Härligt!

Åhdal var på besök i vår kyrka igår. Den stora höjdpunkten var en gammal bekant, Elisabet Odebäck. Hon gav en del av sig själv i sitt framförande (som vanligt!). Det var underbart att se och höra henne igen. En skiva med Elisabeth skulle inte jag tacka nej till, för hon delar med sig av Jesus i allt hon gör. Tack så mycket. Inte bara jag utan mina underbara tjejer släppte loss till musiken. När grabbarna skulle ta upp tråden igen ville inte Jana vara med längre. Hon tjurade sig genom hela underbara och kultiga "jag väntar på dig". Efter det gav jag upp och vi gick ut. Efter en lång stund kom Limpan, som för övrigt agrerade som kvällens fotograf, ut. "Får jag gå in en stund?" det finns hopp i mina ögon. "Visst, gör det." Det finns lycka och tacksamhet i mina ögon. Jag öppnar dörren till kyrksalen hör: "Aaaaah" sedan: "tystnad" och efter det: "applåder". Tja... jag tror i alla fall att jag fick ut det bästa av den där konserten.