fredag 27 juni 2008

Gängbråk i förorten.

När jag sitter på toa (ursäkta, alla känsliga) en eftermiddag, hör jag Jana komma in genom ytterdörren. Hon har någon med sig. Sedan hör jag: "Kom in.... vänta.... " och efter det något som låter misstänkt likt: "Här har du, så du kan slå dem." I samma stund som jag slänger ur mig: "Vad gör ni?" Hör jag ytterdörren gå igen.

När jag kommer ut från toan (återigen, ursäkta) tittar jag på Febe, familjens djungeltelegraf. Febe är på väg att spricka av skvalleriver och jag förstår att mina öron än en gång tjänat mig väl. Jag hoppar i mina toffler och kastar mig ut genom dörren.
Ute möter mig en förunderlig syn. Jana har med allt från paraplyn och trollspön till avskalade pinnar beväpnat ett gäng ungar som slåss med ett annat gäng ungar, som förmodligen beväpnat sig själva.

"Vad håller ni på med!" Min barska ton är lika effektiv som pauseknappen på en fjärrkontroll. "Ni kan göra illa varandra" blandat med "Det var det dummaste..." rinner ur mig samtidigt som jag rycker pinnar och rosa tillhyggen ur händerna på barn till höger och vänster. På vägen tillbaka till lägenheten rycker jag tag i Jana och drar henne med mig hem.

Om ni inte hade gissat det, så har hon utegångsförbud.

torsdag 26 juni 2008

Elaka mamman slår till.

Febe har varit ute och lekt i lekparken hela dagen och nu är det dags för middag. I brist på insperation erbjuds ris eller potatis och tonfisk. Inget av det serverade faller min yngsta dotter i smaken. Så när resten av familjen sitter runt bordet och väntar på att bli fulltaliga, ligger Febe och låtsassover i gästrummet.

Efter maten är det dags att städa på rummet. Febe är så trött att det tar henne tio minuter att ta sig upp för trappan under högljuda snyftningar. När jag kommer upp för att hjälpa till med städningen är Jana redan i full gång, men vem ligger och låtsasover på sängen om inte Febe?
När tjejerna kissar och borstar tänderna säger jag att Febe kan lägga sig på en gång eftersom hon är så trött. "Får se om jag blir pigg efter jag har borstat tänderna." säger Febe och ser oförskämt uppfriskad ut. Då slår den elaka mamman till, "Om du somnar i gästsängen innan maten, inte orkar ta dig upp för trappan och somnar när du ska städa med din syster, så orkar du inte titta på TV med oss nu. Jag tror att du inte var trött utan lurades för att du inte ville äta eller städa och då får du inte heller titta på TV utan måste gå och lägga dig."

Under tiden resten av familjen tittade på TV låg flickebarnet i sin säng och skrek ur sig sin besvikelse över elaka mammor och livets övriga orättvisor och detta pågick i inte mindre än en halvtimme. Det enda jag kunde tänka på under den halvtimmen var: "Vilken uttålighet!"

onsdag 18 juni 2008

Vart var det jag la honom?

Igår var jag något stressad när jag väntade på att Limpan skull komma hem så jag kunde åka iväg på lärjungagrupp. När jag var på väg att ringa min älskade och något försenade make frågade Febe: "Vet du var pappa är?" Ett "NEJ!" kom ut lite mer irriterat än vad jag tänkt mig. Febe som alltid vill vara hjälpsam och inte reflekterade över levande varelsers förmåga till självständig förflyttning undrade försiktigt: "Vart var han senast?"