tisdag 31 mars 2009

torsdag 26 mars 2009

Näringslära enligt Febe.

Att Febe har en mamma som äter GI-mat märktes tydligt idag vid middagsbordet. Till middag serverades våfflor med grädde och sylt eller socker. Halvvägs genom sin tredje våffla stannade Febe upp och det här är samtalet som följde: "Mamma, är det socker i grädde?" Febe pekar demonstrativt med sitt lilla pekfinger ner i den blå plastbunken på köksbordet som är fylld med grädde. "Nej." svarar jag. Jag försöker ignorera barnens kolhydratrika festmåltid och koncentrerar mig istället på min avokado och morotsgucca. När jag tittar upp stirrar Febe rätt in i mina ögon med ett ansiktsuttryck som lyser av lättnad. "Vá bra! Då äter i alla fall något nyttigt till maten."

Lämnade det till lite längre fram i uppfostran att förklara syltens påverkan på blodsockret, blodsockrets påverkan på insulinutsöndringen och insulinets påverkan på den nyligen konsumerade grädden. Jag menar, är man sex år, strax över 110 cm och väger dramatiska 15 kg, kan man nog äta både grädde och sylt på sina våfflor ett tag till.

lördag 21 mars 2009

Ett ruttet mango.

Febe har ett väldigt speciellt förhållande till sin pappa. I alla typer av tävlingar, spel eller kapplöpningar ändrar hon reglerna så att han ska förlora. Förloraren får ofta epitetet: "ett ruttet mango". Leder Limpan hör man ofta Febe flåsande ropa: "Försten dit är ett ruttet mango!" Springer jag lite kvickt förbi honom, ändrar hon sig snabbt. Då blir naturligtvis tvåan ett ruttet mango osv.

Dagens kamp var en glassätartävling. Inte helt otippat låg Limpan i ledning när Febe gör sin, inte så överaskande, proklamation: "Den som äter upp sin glass först är ett ruttet mango!" Limpan har för länge sedan slutat ägna dessa uttalanden någon uppmärksamhet och äter i lugn och ro upp sin glass. När han plockar ut glasspinnen ur munnen, helt befriad från glass, skriker Febe triumferande: "Pappa blev ett ruttet mango." Limpan tittar upp och konstaterar lugnt: "Blev och blev, det är jag väl hela tiden i din värld."

onsdag 18 mars 2009

Smakprov från vår australiensiska vecka.

Aiden (flickornas kusin) kommer inspringandes in i köket, där syster och jag uppehåller oss för tillfället. Han har ett glatt och smått euforiskt uttryck i ansiktet när han säger: "My tusin gave me a tiss!

Vi sitter vid middagsbordet och lilla Elih känner sig mätt och belåten. Aiden har redan lämnat bordet efter den obligatoriska artighetsramsan: "Thank you for much lovely dinner. May I please leave the table?" Elih försöker nu att klämma sig förbi sin mor för att komma igång med efterlängtad eftemiddagslek. Rebecka tittar på pojken och frågar uppfodrande: "Elih, what do you say?" Utan att ägna henne en blick, fullt konsentrerad på sitt utbrytarförsök och den stundande leken, ropar han: "Move!"

måndag 2 mars 2009

Gissa djuret.

Vid middagsbordet idag turades Jana och Febe om att hitta på djurgåtor. Ibland var det lätt, ibland inte. Så här lät en av Febes gåtor:

"Det är ett djur som inte bor i Sveriges. Det är oranget, kan gapa jättestort och bor i vattnet."

Jag tänkte så det knakade. Efter att jag mentalt gått igenom varenda djurlexikon som min äldre bror tryckt upp i ansiktet på mig som barn, och ändå inte funnit något passande, drog jag slutsatsen att Febe kanske missat på färgen. Därför gissade jag: "Flodhäst!" Febe tittar på mig lite överseende och säger sedan: "Den är inte orana... jag menar grön!" Två små rodnader uppenbaras på hennes kinder. Jana är inte sen att ta tillfället i akt: "Krokodil!!!" Febe glömmer i förtjusning all tidigare skam och utropar: "Rätt!" Kvar sitter jag, snuvad på en poäng. Om vi nu hade räknat poäng.