tisdag 26 januari 2010

Febe talar. Mamma skrattar.

Febe har fått mig att skratta idag. Inte bara en gång, utan två. Nu ska ni få höra.

1. "Jag får nästan aldrig hälsa på våran granne. Hon har alltid främlingar som ska komma." "Främlingar?" "Ja, hon säger inte besök utan främlingar." "Främmande." "Ja, främlingar."

2. "Usch, vad äckligt om det börjar brinna på natten!" "?" "Då måste ju alla springa ut i bara sina trosor och kalsonger." "Ja, det förstås."

tisdag 19 januari 2010

Regler.

När jag skulle lägga tjejerna ikväll tog en snabb titt på deras badrum. Det skulle jag inte ha gjort. Förutom pastellfärgade hästar på golvet och en stor variation av plastkoppar på handfatet, hittade jag en stor tygbit som låg och guppade i badkaret tillsammans med det som en gång var innehållet i en schampooflaska. För övrigt hade en av mina döttrar lek frisör med tandkrämstuben. Handuken som tagits upp ny och fin tio minuter tidigare, låg nu på golvet i en stor rosa hög.

En vis mor hade väntat till dagen efter med att påpeka allt detta. Ikväll var jag inte det. Istället sprang jag fram och tillbaka i korridorren mellan flickornas sovrum och gastade ilsket förmaningar blandade med anklagelser.

Efter en lång argsint monolog, framförd av undertecknad, börjar ilskan avta. Jag kallar in Febe på Janas rum och vi börjar samtala om konstruktiva lösningar på det uppenbara problem av oordning som existerar på hela övervåningen. Vi kommer fram till att vi imorgon ska ta fram några enkla regler som ska gälla där uppe, för att underlätta renhållningen.

Efter en stund påminner Jana Febe om att hon hade regler förut för sitt rum. "Ja, det hade jag." erkänner Febe "Men jag glömmer hela tiaden bort dem." "Jaha, vad är det för regler?" undrar jag nyfiket och tänker att jag kanske kan få några uppslag för morgondagen. Febe funderar en stund och börjar sedan räkna upp de hon kommer ihåg: "Att inte snurra in sig i gardinen. Att inte hänga i gardinen. Att inte måla på möblerna... å så." Det är alltså på den nivån vi är.

söndag 17 januari 2010

Stortrut - ett släktdrag?

När man (läs jag) är frustrerad tenderar man (ni vet) att säga sådant man (...) inte riktigt menar eller ångrar, och ibland får man (!) hjälp på traven.

Frustrerad börjar undertecknad bli på grund av det faktum att Lilleman inte tilldelats något verkligt tilltalsnamn. Limpan och jag har helt enkelt inte kommit överens. Så vid en middag för inte så länge sedan kastade jag ur mig att Limpan helt och hållet fick välja namn så länge han gjorde så inom 24 timmar. "Då väljer jag Fredrik." Blir Limpans snabba svar och försök till humor. Jag som inte alls är på det humöret utbrister: "Fy, vad jobbig du är!" "Tack!" svarar Limpan lite väl kort. Jag gör ett försök till att släta över min grälsjuka kommentar. "Förlåt, du är inte jobbig. Du är... " Vad skulle jag säga? Snällare än "jobbig" men ändå måste det visa att han ter sig en gnutta besvärligt i den här situationen. Mer hinner jag inte tänka förrän Jana finner gott att fylla in. "Hopplös?"

Dagens slutsats: Små kastruller har inte bara öron, utan munnar också. Stora munnar. Det ska jag försöka hålla i åtanke nästa gång jag är påväg att öppna min stora mun.