Ombytlig.

Harry kommer springandes, något exalterad. "Kolla! Kolla! Det står en bil bredvid våran tomt!" Detta fenomen är ju, som ni förstår, inte helt ovanligt. Jag gör mitt bästa för att låta förvånad. "Oj, är det sant!" "Jag vill inte det!" Vad det har betydelse om bilen står parkerad utanför tomten eller inte, har jag ingen aning om. Men, det är väl bara att spela med. "Vill du inte det?" Det hade tydligen inte Harry en aning om heller. Knappt han jag respondera på hans utrop innan ett nytt undslapp honom: "eller Jo!

Tålamod.

Tålamod brukar inte vara en bristvara hos Harry. När han praktiserar färgläggandets ädla konst har det dock visat sig att tålamodet kan börja tryta. Förtvivlat och ångestfullt har han utropat: "Det går inte mina armar är för tjocka!" Även om jag försäkrade honom om att så inte var fallet hjälpte det föga. Till slut visste jag ingen annan råd än det som förmodligen är helt uppenbart för allt levande. Mindre färgläggningsbilder. TA DA!

Bambino Picasso.

Harry vill rita i sitt lilla block med mina stora pennor. Han kämpar med korken på pennan som sitter som berget. "Vill du ha hjälp med korken?" frågar jag. Svaret som kommer: "Det är lugnt." Tillslut får han av korken och påbörjar ett nytt mästerverk. "Vad ritar du för något?" Harry tittar på sin teckning. "Ingenting... eller vad som helst."

Efter att han målat ytterligare en stund lyfter han upp pennan till näsan och tar ett djupt andetag. "Den här luktar också underbart!" "Jasså, gör den det?" Han fortsätter att fylla hela sidan med blå färg. När han är nästan klar tittar upp på mig och konstaterar: "Det här är enkelt, superenkelt." "Är det det?" frågar mamman som varit smått road under större delan av pojkens kreativa stund. Utan att ge mig så mycket som en liten blick tillägger han: "Det är helccolt."

Lässtund

"Kalle Bromsvagn" blir extra rolig när det är storasyster som står för högläsningen.

Ångrar du att du inte tog den varma jackan?

Febe: "Ja, det gör jag!

Vad händer med det fjärde barnet?

Min outgrundligt visa svärmor tillika barnens farmor delade med sig av sin livsvisdom angående barnuppfostran. Hon sa följande: "Det första barnet prövar man allt på. Det andra barnet försöker man uppfostra. Det tredje barnet sätter man i ett hörn och låter det uppfostra sig själv."

När jag väntade Valter frågade jag hur det skulle bli med det fjärde barnet och hon svarade lättsamt att hon inte visste. Hon hade ju inte fått något fjärde barn.

Så har ett år och nio månader in i matchen, kan jag erbjuda nyfikna svar på min egen fråga. "Barn nummer fyra prövar man inget på, försöker man inget med och sätter definitivt ingenstans. Det går sin egen väg." Men jag kommer ju naturligtvis visa honom vart den vägen är någonstans och vart den leder.

Wordfeud.

Limpan har helt hakat upp sig på det. Här ser du en till liten farbror som inte sysslar med annat. Kanske ska jag pröva... kanske inte.

Att komma ut på andra sidan är underbart!

Ni anar inte hur länge som jag tampats med min bloggapp för att kunna publicera bilder. Men nu har jag vunnit och jag är så lycklig att vi firar det med en gladare blid på Harry som han tagit på sig själv. Ett av cirka 30 foton... vid det tillfället.

Aj, så ont det gör...

att ramla in i en dörrkarm.

Jag mår lite illa nu.

"Ner, ner, ner... Upp, upp igen, upp. Ner, ner... Upp igen." "Vad sysslar han med?" Jag sitter vid middagsbordet och stirrar trött ner i min tallrik. Jag försöker att ignorera kaoset som verkar regera runt vårt middagsbordet. Nu börjar han igen. "Ner, ner, ner.... Upp, upp.... " Nyfikenheten blir trötthetens överman. Jag tittar upp från spenat och pasta och vänder min uppmärksamhet mot Harry.

Där sitter han på sin stol och stirrar på vattenflaska som tjänstgör som middagsglas. Eller stirrar på vattnet i flaskan. Eller egentligen stirrar han på de fina vältuggade partiklarna som nu flyter omkring i flaskan som ett direkt resultat av salivutbytet i samband med själva intagandet av vattnet i flaskan.

Plötsligt ser jag mig själv, liksom utifrån. Jag har en utomkroppsupplevelse. Jag står i köket åtta timmar tidigare. Jag ser min underbara vän Hanna titta på mig. Hon är lite förundrad och lite äcklad. "Du vet väl att pojkarna har druckit ur den där." Chockad hör jag mig själv säga: "Jag vet. Jag är inte så känslig." Jag ser mig själv sätta vattenflaskan till munnen. Jag försöker tala mig själv till rätt: "Sluta! Jag menar allvar. Jag vill inte ha de där identifierade partiklarna i mitt system. Lyssna på mig! Snälla!" Men jag vill inte lyssna, utan sveper nonchalant innehållet i flaska, partiklar och allt.

Jag är tillbaka vid köksbordet åtta timmar senare. Jag vill kräkas.

Hur myntas ett uttryck?

Hur blir de till, alla de uttryck och talesätt vi använder varje dag. Svär verkligen en borstbindare mer än andra? Det är klart att det är svårt att få saker gjorda om man har en tumme i ... (ni vet var), men vem var det som fick den oangenäma uppgiften att myta det uttrycket? Är snor igentligen halt eller var det någon som drog slutsatsen enbart på intrycket av det. Vad eller vem är det som säger att en filbunke är lugn? Jämfört med vad?

En av mina döttrar har i alla fall gett sig in på den banan. Redan på lågstadiet har hon gett sig i kast med att förändra hur framtidens svenskar samtalar med varandra i vardagen.

"Gumman, kan du passa Valter medan jag plockar ur diskmaskinen?" Det är ganska sent på eftermiddagen. Vi har haft gäster hela dagen och nu vill jag bara snabbt röja undan i köket och helst utan "hjälpinsatser" från diskryckaren numero uno. "Men mamma!" tonläget på flickebarnets röst är en hybrid mellan klagan och utmattning. "Jag är såååååå trött, pojkarna har skrikit i mina öron heeeeela dagen!" Hmm. "Det har de inte. Du har ju suttit och tittat på film på övervåningen och alla pojkar har varit här nere med mig hela dagen." Fakta var framlagt som fakta bör. Utan känslor eller onödiga ord. En irriterad dotter tittar upp på mig och svarar med en antydan av överseende i sin röst: "Det är ett talesätt, mamma.".

Se där! Ett nytt talesätt har myntats. Jag kan föreställa mig... "ska du med och shoppa på lördag? "Vi får se, jag är så trött, det är som om pojkar har skrikit i mina öron hela dagen." eller kanske "Vi ska på promenad, hänger du med? "Nej jag stannar hemma. Jag är så hysteriskt pojkiöronenskrikheladagentrött. Nej asså, den tror jag stenhårt på. Verkligen!