Svenska är inte lätt.

Valter sitter mitt emot mig vid köksbordet och kämpar med de sista tuggorna av dagens mindre önskvärda middag. Alla andra är sedan länge klara och har lämnat Valter till sitt öde. Jag snuttar försiktigt på min kopp te och försöker övertyga Valter tillika, mig själv, att jag har all tid i världen. Ur denna uråldriga tjurskallighetskamp kommer jag, tålamodets moder, gå segrande. Valter börja få svårt att sitta still. 

Jana kommer upp från sitt rum och vi byter ett par ord. Det tar inte mer än trettio sekunder. När jag vrider tillbaka huvudet mot Valter är gossen borta. Jag har inte hört honom lämna bordet så det ända alternativet är att han lagt sig på stolarna och därmed försvunnit ur mitt synfält. En välkänd taktik för en rutinerad fyrabarnsmor. Stakars nummer fyra hade aldrig en suck. Jag tar en något större ansats och kommenderar bestämt: "Sätt dig upp!" Två förvånade blå ögon och en blond kalufs dyker upp ovanför bordskanten. "Visste du att jag lag där?" utbrister Valter lika förvånad som han ser ut. Jag nickar och tar en liten klunk te. 

Harry passerar förbi matbordet. Uppenbart irriterad över att jag inte korrigerat lillebrors bristande svenska lägger han an en delvis mästrande, delvis överseende ton i sin röst och säger till Valter: "Du liggde." 

Nu lyfter jag koppen till munnen men mest för att förhindra mig själv att skratta rakt ut. Bakom koppen klämmer jag fram, med lite darr på rösten: Han låg. Han låg på stolen. 

Vi sitter och avnjuter frukost, Harry och jag. Tröjan jag valde till honom i morse föll honom inte i smaken, så han sprang ner till garderoben för att hämta en annan.
Så nu sitter vi alltså här, vid frukostbordet. Harry i sin egenhändigt valda randiga tröja... som sitter bakochfram. "Tröjan sitter bakochfram." Jag tar en klunk te och tittar på Harry medan han förvånat tittar ner på sin tröja. Han drar i halslinningen och när han ser lappen sticka fram tittar han med ett bekräftande leende upp på mig. "Tack för hjälpen min gode herde." "Varsågod." svarar jag och försöker att inte sätta teet i halsen.
Harry vänder raskt på tröja. Helt plötsligt fastnar hans blick på något i utkanten av köket. Hans röst är inte mer än en viskning: "Om du inte hade hjälpit mig, hade jorden gått under." Vi kontemplerar alla över det uttalandet under resten av frukosten.

När Valter ätit klart hoppar han ner från sin stol och ropar glatt. "Kolla på mig när jag går iväg." Trycket som borde sitta på framsidan av Valtets tröja, syns alldeles klart och tydligt på hans rygg. "Valter, det var Harry som hade tröja bakochfram. Inte du." Valter tittar glatt runt på alla som samlats runt frukostbordet. Sedan spänner han ögonen i mig och säger uppfordrande: "Du borde ha sagt namnet." "Ja, det borde jag tydligen ha gjort" instämmer jag.