Svenska är inte lätt.

Valter sitter mitt emot mig vid köksbordet och kämpar med de sista tuggorna av dagens mindre önskvärda middag. Alla andra är sedan länge klara och har lämnat Valter till sitt öde. Jag snuttar försiktigt på min kopp te och försöker övertyga Valter tillika, mig själv, att jag har all tid i världen. Ur denna uråldriga tjurskallighetskamp kommer jag, tålamodets moder, gå segrande. Valter börja få svårt att sitta still. 

Jana kommer upp från sitt rum och vi byter ett par ord. Det tar inte mer än trettio sekunder. När jag vrider tillbaka huvudet mot Valter är gossen borta. Jag har inte hört honom lämna bordet så det ända alternativet är att han lagt sig på stolarna och därmed försvunnit ur mitt synfält. En välkänd taktik för en rutinerad fyrabarnsmor. Stakars nummer fyra hade aldrig en suck. Jag tar en något större ansats och kommenderar bestämt: "Sätt dig upp!" Två förvånade blå ögon och en blond kalufs dyker upp ovanför bordskanten. "Visste du att jag lag där?" utbrister Valter lika förvånad som han ser ut. Jag nickar och tar en liten klunk te. 

Harry passerar förbi matbordet. Uppenbart irriterad över att jag inte korrigerat lillebrors bristande svenska lägger han an en delvis mästrande, delvis överseende ton i sin röst och säger till Valter: "Du liggde." 

Nu lyfter jag koppen till munnen men mest för att förhindra mig själv att skratta rakt ut. Bakom koppen klämmer jag fram, med lite darr på rösten: Han låg. Han låg på stolen.