Jag mår lite illa nu.

"Ner, ner, ner... Upp, upp igen, upp. Ner, ner... Upp igen." "Vad sysslar han med?" Jag sitter vid middagsbordet och stirrar trött ner i min tallrik. Jag försöker att ignorera kaoset som verkar regera runt vårt middagsbordet. Nu börjar han igen. "Ner, ner, ner.... Upp, upp.... " Nyfikenheten blir trötthetens överman. Jag tittar upp från spenat och pasta och vänder min uppmärksamhet mot Harry.

Där sitter han på sin stol och stirrar på vattenflaska som tjänstgör som middagsglas. Eller stirrar på vattnet i flaskan. Eller egentligen stirrar han på de fina vältuggade partiklarna som nu flyter omkring i flaskan som ett direkt resultat av salivutbytet i samband med själva intagandet av vattnet i flaskan.

Plötsligt ser jag mig själv, liksom utifrån. Jag har en utomkroppsupplevelse. Jag står i köket åtta timmar tidigare. Jag ser min underbara vän Hanna titta på mig. Hon är lite förundrad och lite äcklad. "Du vet väl att pojkarna har druckit ur den där." Chockad hör jag mig själv säga: "Jag vet. Jag är inte så känslig." Jag ser mig själv sätta vattenflaskan till munnen. Jag försöker tala mig själv till rätt: "Sluta! Jag menar allvar. Jag vill inte ha de där identifierade partiklarna i mitt system. Lyssna på mig! Snälla!" Men jag vill inte lyssna, utan sveper nonchalant innehållet i flaska, partiklar och allt.

Jag är tillbaka vid köksbordet åtta timmar senare. Jag vill kräkas.