Varför inte?

När resten av familjen äter chokladpudding, äter Harry gräddepudding. Gott...?

Cirkelargument.

När flickorna var små var diskussionerna, om tid framför tv:n, alltid långa och många. Med pojkarna står vi inför en ny, ska vi kalla det, utmaning: iPhonen.

Harry snyftar genom toadörren: "Mamma, får jag spela på din telefon, jag är ledsen. "Men varför är du ledsen gubben?" frågar jag med så mycket sympati i rösten jag kan uppbringa. Harry svarar med gråten i halsen: "För jag får inte spela på din telefon." Med fyra barn blir huden en gnutta tjockare, så lättmanipulerad är jag inte längre: "Nej, det får du inte." Jag försöker låta så oberörd som möjligt, utan att låtsas om det som jag vet skall komma. Men visst kommer det. "Ahhhhhhhhhhhh!"

De tre praktikanterna.

"Har du Jakobs dröm, praktikanterna?"
"Menar du patriarkerna?"
"Ja, just det!"
"Finns i sjön."

På fråga ett svarar jag...

...ett! Jag inser nu att jag måste missat något av innehållet i grundläggande kristen undervisning och uppfostran.

Fast.

"Sitter du på pallen?"
"Ja."
"Kan du inte komma ner?"
"Nej."

Självkänsla intakt, självförtroende på topp.

Flera av mina barn har varit mycket förtjusta i huvudbonader av olika slag. Här har Harry har hittat Febes nya cykelhjälm. När spännet klickar till vänder han sig mot spegeln och konstaterar nöjt: "Den passaj mej bättje!"

Look-a-like.

Titta! Jag sej ut som en älg... med en buss och en boll.

Äntligen inne.

När vi kommer in i bilen efter att ha kämpat oss över en blåsig parkering med en överfull kund vagn, hör jag Harry huttra: "Åh, så varmt! Här kan man sitta och ta det lugn och skönt. "

Kärlek och tålamod.

"Älp mamma!" Det är Valter som kommer emot mig. Hans ögon ser bedjande in i mina. "Vad är det Valter?" Han piper till på ett långt m, som bara Valter kan göra och visar upp sitt bekymmer.

I sin hand håller han en stor svart sax. Han försöker klippa av något, men det är svårt. "Vad är det du vill kliiiiaahhhj aj AJ!" Fast i den stora svarta saxens grepp ligger en redan avlivad liten svart kabel.

Viken elektronisk apparatur i vårt hem har sett sin sista soluppgång? Här hjälper det inte att gasta. Jag lägger an den silkeslena mammarösten. "Vart har du hittat den?" Att hålla rösten ljus och len kräver en stor del av min koncentration. Valter kontrar med ett m. "Valter, visa mamma, vart är resten?" Rösten glider upp i desperat falsett i slutet av meningen. Min yngsta son ger mig ett stort leende bakom nappen och springer in på flickornas rum. Han är snabbt tillbaka. I sin hand håller han den amputerade lemmen, andra delen av flickornas numera avlivade mobilladdare.

För vissa barn tror jag att Herren gett oss en extra portion med nåd, så att vi ska kunna fortsätta leva i förlåtelse och tålamod resten av veckan.

Riddare i skinande rustning.

Ibland kan man inte låta bli att undra vilka farliga drakar eller ondskefulla trollkarlar som huserar i fantasin hos en så nobel tvååring.