Kärlek och tålamod.

"Älp mamma!" Det är Valter som kommer emot mig. Hans ögon ser bedjande in i mina. "Vad är det Valter?" Han piper till på ett långt m, som bara Valter kan göra och visar upp sitt bekymmer.

I sin hand håller han en stor svart sax. Han försöker klippa av något, men det är svårt. "Vad är det du vill kliiiiaahhhj aj AJ!" Fast i den stora svarta saxens grepp ligger en redan avlivad liten svart kabel.

Viken elektronisk apparatur i vårt hem har sett sin sista soluppgång? Här hjälper det inte att gasta. Jag lägger an den silkeslena mammarösten. "Vart har du hittat den?" Att hålla rösten ljus och len kräver en stor del av min koncentration. Valter kontrar med ett m. "Valter, visa mamma, vart är resten?" Rösten glider upp i desperat falsett i slutet av meningen. Min yngsta son ger mig ett stort leende bakom nappen och springer in på flickornas rum. Han är snabbt tillbaka. I sin hand håller han den amputerade lemmen, andra delen av flickornas numera avlivade mobilladdare.

För vissa barn tror jag att Herren gett oss en extra portion med nåd, så att vi ska kunna fortsätta leva i förlåtelse och tålamod resten av veckan.

Riddare i skinande rustning.

Ibland kan man inte låta bli att undra vilka farliga drakar eller ondskefulla trollkarlar som huserar i fantasin hos en så nobel tvååring.

Ombytlig.

Harry kommer springandes, något exalterad. "Kolla! Kolla! Det står en bil bredvid våran tomt!" Detta fenomen är ju, som ni förstår, inte helt ovanligt. Jag gör mitt bästa för att låta förvånad. "Oj, är det sant!" "Jag vill inte det!" Vad det har betydelse om bilen står parkerad utanför tomten eller inte, har jag ingen aning om. Men, det är väl bara att spela med. "Vill du inte det?" Det hade tydligen inte Harry en aning om heller. Knappt han jag respondera på hans utrop innan ett nytt undslapp honom: "eller Jo!

Tålamod.

Tålamod brukar inte vara en bristvara hos Harry. När han praktiserar färgläggandets ädla konst har det dock visat sig att tålamodet kan börja tryta. Förtvivlat och ångestfullt har han utropat: "Det går inte mina armar är för tjocka!" Även om jag försäkrade honom om att så inte var fallet hjälpte det föga. Till slut visste jag ingen annan råd än det som förmodligen är helt uppenbart för allt levande. Mindre färgläggningsbilder. TA DA!

Bambino Picasso.

Harry vill rita i sitt lilla block med mina stora pennor. Han kämpar med korken på pennan som sitter som berget. "Vill du ha hjälp med korken?" frågar jag. Svaret som kommer: "Det är lugnt." Tillslut får han av korken och påbörjar ett nytt mästerverk. "Vad ritar du för något?" Harry tittar på sin teckning. "Ingenting... eller vad som helst."

Efter att han målat ytterligare en stund lyfter han upp pennan till näsan och tar ett djupt andetag. "Den här luktar också underbart!" "Jasså, gör den det?" Han fortsätter att fylla hela sidan med blå färg. När han är nästan klar tittar upp på mig och konstaterar: "Det här är enkelt, superenkelt." "Är det det?" frågar mamman som varit smått road under större delan av pojkens kreativa stund. Utan att ge mig så mycket som en liten blick tillägger han: "Det är helccolt."

Lässtund

"Kalle Bromsvagn" blir extra rolig när det är storasyster som står för högläsningen.

Ångrar du att du inte tog den varma jackan?

Febe: "Ja, det gör jag!