Cirkelargument.

När flickorna var små var diskussionerna, om tid framför tv:n, alltid långa och många. Med pojkarna står vi inför en ny, ska vi kalla det, utmaning: iPhonen.

Harry snyftar genom toadörren: "Mamma, får jag spela på din telefon, jag är ledsen. "Men varför är du ledsen gubben?" frågar jag med så mycket sympati i rösten jag kan uppbringa. Harry svarar med gråten i halsen: "För jag får inte spela på din telefon." Med fyra barn blir huden en gnutta tjockare, så lättmanipulerad är jag inte längre: "Nej, det får du inte." Jag försöker låta så oberörd som möjligt, utan att låtsas om det som jag vet skall komma. Men visst kommer det. "Ahhhhhhhhhhhh!"

De tre praktikanterna.

"Har du Jakobs dröm, praktikanterna?"
"Menar du patriarkerna?"
"Ja, just det!"
"Finns i sjön."

På fråga ett svarar jag...

...ett! Jag inser nu att jag måste missat något av innehållet i grundläggande kristen undervisning och uppfostran.

Fast.

"Sitter du på pallen?"
"Ja."
"Kan du inte komma ner?"
"Nej."

Självkänsla intakt, självförtroende på topp.

Flera av mina barn har varit mycket förtjusta i huvudbonader av olika slag. Här har Harry har hittat Febes nya cykelhjälm. När spännet klickar till vänder han sig mot spegeln och konstaterar nöjt: "Den passaj mej bättje!"

Look-a-like.

Titta! Jag sej ut som en älg... med en buss och en boll.

Äntligen inne.

När vi kommer in i bilen efter att ha kämpat oss över en blåsig parkering med en överfull kund vagn, hör jag Harry huttra: "Åh, så varmt! Här kan man sitta och ta det lugn och skönt. "