Oskuld.

Jana hade med sig en lapp från skolan. Tydligen hade två män stannat utanför skolan och försökt locka med sig barn in i bilen med hjälp av godis. Otäckt. Men som ni förstår gav det här upphov till en lång rad koversationer om "farliga gubbar med smutsiga tankar". Efter ett par dagar började flickorna undra över vad för otäckheter de två männen kunnde tänkas utsätta oskyldiga barn för. Här kommer det värsta tänkbara från vardera barn.

Febe: "Dom kanske säger: "Kom, så får du godis." Men sen så får man inte det!"

Jana: "Kanske säger dom: "Här får du äppeldricka." Men så är det ÖL!"

Att det är det värsta tänkbara de kan tänka sig bli utsatta för, känns faktiskt lite betryggande och en smula roande också naturligtvis.

Reklam för vernisage.

Jag klättrade upp i Febes våningssäng ikväll för att ta en liten pratstund innan det var dags för god natt. Febe undrade om jag skulle komma till hennes vernisage imorgon. Det kan jag naturligtvis inte missa! "Vad är det du har gjort?" frågar jag nyfiket. Som svar på min fråga kommer en fem minuter lång uppräkning över olika tekningstekniker á la förskolan. Hon har naturligtvis använnt sig av samtliga. Efter det ger hon mig en noggrann beskrivning av ett hus av färgade tändstickor och papper som också ska ställas ut. Sen avslutar hon allt med ett stort leende och orden:"...fast, jag behöver ju inte avslöja allt."

Visst känner jag mig älskad!

Idag singlade ett ark med papper ner från övervåningen. Det var ett brev från min äldsta dotter och så här löd det:

"Jag tyker at du är snel.

För at du är den pästa.

Mamma över ela veden.

Bus och kram och hdå"

Det måste var omöjligt att inte känna sig älskad och uppskattad som mamma efter en sådan välarbetad hyllning. I alla fall för mig.

Philadelphia?

David (pojken som på bliden misshandlas av Harry) är det närmaste bror Harry har. Philadelphia betyder, om jag inte missminner mig, kärlek till bröder. Tyvärr har vi inte upptäckt mycket av den varan än så länge. Beror förmodligen på att han bara har haft flickor att öva på. Ja, så säger vi att det är!

Harry in your face.

Näringslära enligt Febe.

Att Febe har en mamma som äter GI-mat märktes tydligt idag vid middagsbordet. Till middag serverades våfflor med grädde och sylt eller socker. Halvvägs genom sin tredje våffla stannade Febe upp och det här är samtalet som följde: "Mamma, är det socker i grädde?" Febe pekar demonstrativt med sitt lilla pekfinger ner i den blå plastbunken på köksbordet som är fylld med grädde. "Nej." svarar jag. Jag försöker ignorera barnens kolhydratrika festmåltid och koncentrerar mig istället på min avokado och morotsgucca. När jag tittar upp stirrar Febe rätt in i mina ögon med ett ansiktsuttryck som lyser av lättnad. "Vá bra! Då äter i alla fall något nyttigt till maten."

Lämnade det till lite längre fram i uppfostran att förklara syltens påverkan på blodsockret, blodsockrets påverkan på insulinutsöndringen och insulinets påverkan på den nyligen konsumerade grädden. Jag menar, är man sex år, strax över 110 cm och väger dramatiska 15 kg, kan man nog äta både grädde och sylt på sina våfflor ett tag till.

Ett ruttet mango.

Febe har ett väldigt speciellt förhållande till sin pappa. I alla typer av tävlingar, spel eller kapplöpningar ändrar hon reglerna så att han ska förlora. Förloraren får ofta epitetet: "ett ruttet mango". Leder Limpan hör man ofta Febe flåsande ropa: "Försten dit är ett ruttet mango!" Springer jag lite kvickt förbi honom, ändrar hon sig snabbt. Då blir naturligtvis tvåan ett ruttet mango osv.

Dagens kamp var en glassätartävling. Inte helt otippat låg Limpan i ledning när Febe gör sin, inte så överaskande, proklamation: "Den som äter upp sin glass först är ett ruttet mango!" Limpan har för länge sedan slutat ägna dessa uttalanden någon uppmärksamhet och äter i lugn och ro upp sin glass. När han plockar ut glasspinnen ur munnen, helt befriad från glass, skriker Febe triumferande: "Pappa blev ett ruttet mango." Limpan tittar upp och konstaterar lugnt: "Blev och blev, det är jag väl hela tiden i din värld."