Lungt står de och väntar under tiden ljudtekniker roddar upp mickar och mickstativ. När de är ensamma på scenen drar de av sin efterlängtade duett helt acapella och utan ett bekymmer i världen. Till ljudet av jubelrop och applåder lämnar de scenen, stolta och glada. Jag kan inte minnas att jag var så frimodig, varken som 5- eller 6-åring. De där små liven slår mig med häpnad varje dag.
2 kommentarer:
Åååå vad jag hade velat se det! Har ni filmat? Vilka stora töser! Jag förstår att du är stolt! Apropå vägen förbi Närke, jag frågade din man häromdagen om vi skulle träffas innan eller efter förlossning. Han bad att få återkomma. Vi vill otroligt gärna träffas. Kan inte minnas när vi träffades sist. I somras i Långban kanske?
Dom var ju för underbara =)
Skicka en kommentar