Meningen med matspjälkningen.

I ett tidigare inlägg har jag uppmärksammat tjejernas för mig roande vana att vända på ord. Febe har nu börjat säga "ätuppen" istället för "uppäten". Det som roar mig nu är dock inte ordvändningen utan sammanhanget.
Febe är en väldigt empatisk person som tycker att formligen alla och allt ska leva i harmoni med varandra. Vid middagsbordet yttrar hon följande fråga: "Visst vill maten bli ätuppen?" "Ja, det vill den." svarar jag snabbt eftersom jag inte har lust att ha en vegan mitt emot mig vid matbordet de närmaste tjugo åren. Jag ser på Febe att hon är nöjd med svaret och att det bekräftat hennes tes: "meningen med matspjälkningen". "Ja, det vill den för då kan den ju bli bajs."