Jag har nu varit sjukskriven sedan början av januari. Jag är inte gjord för att ligga på sofflocket dag ut och dag in. Varje dag som jag försöker utmana ödet och exempelvis gå ut med barnen i lekparken eller, bevare mig väl, sätta igång en tvätt, får jag sota för det dyrt under kvällen, natten och följande morgondag.
Jag är så obarmhärtigt uttråkad. Jag följer serier som jag tidigare inte visste att de fanns. Jag har glott mig igenom, inte bara min egen, utan också mina närmaste vänners DVDtravar. Läst böcker, tagit mig an konstiga syprojekt för söndagsskolan och suttit i timtal i köket eller vardagsrummet hos mina goda vänner Anna och Hanna under tiden de serverat mig lunch, fika eller middag (beroede på tidpunkt på dygnet) och passat mina barn.
Bara sju veckor kvar. Jag tyckte att det var så skönt att bli sjukskriven, nu skulle jag ge vad som helst för en dag på kirurgen. Jag längtar nästan efter barnsliga kirurger som vägrar att signera läkemedelslistorna, efter svårstuckna patienter utan CVK, efter uppdaterat status på torsdag, efter liggande transporter som är två timmar sena, efter tio intravenösa antibiotika på en stressig C-tur och efter fredagsfika med arbetskamrater.
Till och med i början av mars är gräset grönare på andra sidan.