Är det ett fult ord?

Även om vi upehåller en viss språklig standard hemma är det svårt att parera alla influenser som kommer utifrån. I sommras hade jag exempelvis fullt sjå med att få mina barn att inse att det inte var okej att kalla, inte ens dumma, katter för "j**la katt".
Härom kvällen utbrister Jana: "Jag måste på toa!" "Jaha" säger jag och hör brådskan i hennes röst "Då får du springa upp, för pappa sitter på toa här nere." Jana springer fram till toadörren och rycker för säkerhets skull i den en gång. När hon bekräftat att det jag sagt stämmer utbrister hon ett irriterat: "Fy f*n!!" och sätter av mot övervåningen. "Vad sa du för något?" Ilskan i min röst fångar henne som mitt i ett steg. Hon stannar, huvudet dyker upp i dörrkarmen och tittar oskyldigt mot köksbordet där jag sitter. "Var det ett fult ord? Jag visste inte att det var ett fult ord." "Det är jättefult." Konstaterar jag. "Säg inte så igen."
När Jana begett sig till övervåningen för sina avsides bestyr tittar Febe på mig och säger stolt: "Jag visste att det var ett fult ord men jag skulle aldrig säga fy f*n."