Mindre god...

Vi satt vid matbordet och pratade om hur fort eller långsamt alla på skolan äter. Ett otroligt intressant samtalsämne, om man är sex och sju år visar det sig.

Febe konstaterar: "L blir alltid klar senast och han äter med händerna, fast han är äldre än mig." "Jag är klar när åttan eller nian kommer:" medelar Jana, sen stannar hon upp för att tänka efter och fortsätter sedan: "Men om det är äckel-päckelmat, då blir jag sist." "Ja, om det är äckelmat kommer L före mig." erkänner Febe.

Äckel-päckel, jag hoppas verkligen inte att de säger det så fröken hör. Månadens språkprojekt: Omvandla "Äckel-päckel" till "mindre god".

Pappas flicka.

I detta nu har jag skickat barnen skrikandes att gå och borsta tänderna och kissa. De skriker för att de inte får kvällsfika. Vi åt nämligen middag kl. 18:00 och nu är kl. 19:00.

Det låter ungefär så här: "Åhhhh, om jag inte får mat så dör jag och kan inte sova... åhhh... Pappa är snällast i världen, mamma är sämst." Jana tittar in i vardagsrummet där jag sitter. "Du är sämst!" upprepar hon. "Det går bra det" svarar jag, "Jag kan vara sämst ikväll." Då störtar hon fram, kastar sig i mina armar och utbrister gråtandes: "Jag tycker inte om dig längre. Det är den sämsta dagen. Vi får inte gå ut. Vi får ingen kvällsfika. Pappa är inte hemma. Igår var jag ledsen och då myste pappa med mig. Jag saknar pappa."

Nu vet ni kanske inte hur det är hemma hos oss, men att pappa premieras framför mamma hör inte till det vanliga. Oj, vad Limpan kommer bli stolt när han läser det här inlägget.

Andra mammor.

Som alla säkert är fullt medvetna om är det inte bara jag som har barn. Två andra mammor har, i sin önskan att beskriva moderskapets frustraion, uttryckt sig så klockrent att jag bara måste få göra det allmänt känt.

Den först var Febes dagisfröken. En morgon för ett par, tre år sedan, när jag kom inspringandes på dagis försenad och högröd av stress och annat barnrelaterat, tittade hon lungt på mig och sa, något i stil med: " Man har sånna dar. Senast igår kände jag för att gå ut och dunka huvudet i asfalten."

Den andra var min underbara granne som, när vi såg hennes två minsta vildar springa runt i lekparken, uttryckte det så här: "Jag står och tittar på dem och försöker komma på något possitivt att säga till dem och det enda jag kan komma på är: "Vad duktig du är på att klättra i bokhyllan.", "Vilket fint mönster du gör med blommjorden på golvet." eller "Oj, vilka vackra rosetter ni har knytit på sladdarna.""

Att vara mamma är ibland lika frustrerande som det är underbart och givande. Att få sätta ord på sina tankar är, i alla fall för mig, det enda sättet att sortera vad som är vettigt och vad som inte är det. Det som är vettigt kan jag behålla som livsvisdom och det som inte är det kan jag lägga ut på bloggen för att roa mig själv och min omgivning.

Sångstund med Febe

"Nu ska jag sjunga för dig." Febe sätter sig på soffan mittemot mig i vardagsrummet. Hon är iklädd ett par jeans, en smutsig t-shirt och mina gamla studentmössa. I handen håller hon en gammal bok som Limpan räddat från ett gamalt bibliotek i en pingstkyrka. Nu är det en sångbok. Hon börjar sjunga, helt egenkomponerat.

Du är med mig, vart jag än går.
Du är med mig när jag svänger på en gata.
Du är med mig hela tiden.

Om blixten slår ner
Slår ner i mitt huvud
Så gör det ingenting
För du är med mig.
Jag får vara med dig i himmelen.

När åskan låter och jag blir rädd
Gör det ingenting
Jag har hört den tusen gånger, tusen gånger, tusen gånger.
Kanske inte tusen gånger, kanske fem eller sex.

Nu har jag sjungit länge för dig min mamma.
Nu är musikstunden slut.

Hon stänger sångboken och promenerar ut ur vardagsrummet.