Tacksam för livet.

Kollade in svt:s debatt om abort ikväll.

Kom och tänka på när jag blev gravid med Jana för åtta år sedan. Limpan och jag var knappt ett par, hade precis påbörjat en utbildning på universitetet och var som de flesta andra studenter, ung och luspank. Jag tänkte göra abort, jag erkänner det. Jag kunde inte.

Jana har precis börjat första klass. Hon älskar matte, men hatar svenska. Hon är impulsiv, slåss och sparkas. Hon hittar på nya sånger varje dag, som hon sjunger för mig när jag sitter i soffan. Hon är naiv och gör vadhelst hennes kompisar säger åt henne. Hon älskar sin lillebror mer än allt annat i världen. Hon filosoferar ofta över Guds existens. Hon sparar sin veckopeng i en liten plastkista som hon förvarar i vårt kryddskåp. När hon blir arg är jag "inte hennes kompis". När hon blir glad skrattar hon så hon knappt kan andas.

Hon är en gåva, mer värd än mitt eget liv. Jag kommer alltid vara tacksam för att hon fick bli till. Tacksam att jag inte kunde. Tacksam för livet.