Lever Jesus?

Det här underbara och påskiga blomster- /gräsarrangemanget kom Jana hem med igår och som ni säkert förstår har det fått en hedersplats på köksbordet.

Det som är det bästa med att ha sina barn på en kristen skola är att runt påsk väcks alla de riktigt djupa teologiska frågorna till liv. Om Jana som vuxen väljer ett par år av teologistudier på Uppsala Universitet i stället för ett par år på Livets Ords bibelskola kan jag i alla fall inte säga att jag inte såg tecken redan i tidig ålder.

Glad Påsk!

Från klarhet till klarhet.

Helt plötsligt stod det klart för mig var hon får allt ifrån. Ingen idé att skylla ifrån sig längre.

Är det ett fult ord?

Även om vi upehåller en viss språklig standard hemma är det svårt att parera alla influenser som kommer utifrån. I sommras hade jag exempelvis fullt sjå med att få mina barn att inse att det inte var okej att kalla, inte ens dumma, katter för "j**la katt".
Härom kvällen utbrister Jana: "Jag måste på toa!" "Jaha" säger jag och hör brådskan i hennes röst "Då får du springa upp, för pappa sitter på toa här nere." Jana springer fram till toadörren och rycker för säkerhets skull i den en gång. När hon bekräftat att det jag sagt stämmer utbrister hon ett irriterat: "Fy f*n!!" och sätter av mot övervåningen. "Vad sa du för något?" Ilskan i min röst fångar henne som mitt i ett steg. Hon stannar, huvudet dyker upp i dörrkarmen och tittar oskyldigt mot köksbordet där jag sitter. "Var det ett fult ord? Jag visste inte att det var ett fult ord." "Det är jättefult." Konstaterar jag. "Säg inte så igen."
När Jana begett sig till övervåningen för sina avsides bestyr tittar Febe på mig och säger stolt: "Jag visste att det var ett fult ord men jag skulle aldrig säga fy f*n."

Låååångtrååååkigt!!!

Jag har nu varit sjukskriven sedan början av januari. Jag är inte gjord för att ligga på sofflocket dag ut och dag in. Varje dag som jag försöker utmana ödet och exempelvis gå ut med barnen i lekparken eller, bevare mig väl, sätta igång en tvätt, får jag sota för det dyrt under kvällen, natten och följande morgondag.
Jag är så obarmhärtigt uttråkad. Jag följer serier som jag tidigare inte visste att de fanns. Jag har glott mig igenom, inte bara min egen, utan också mina närmaste vänners DVDtravar. Läst böcker, tagit mig an konstiga syprojekt för söndagsskolan och suttit i timtal i köket eller vardagsrummet hos mina goda vänner Anna och Hanna under tiden de serverat mig lunch, fika eller middag (beroede på tidpunkt på dygnet) och passat mina barn.
Bara sju veckor kvar. Jag tyckte att det var så skönt att bli sjukskriven, nu skulle jag ge vad som helst för en dag på kirurgen. Jag längtar nästan efter barnsliga kirurger som vägrar att signera läkemedelslistorna, efter svårstuckna patienter utan CVK, efter uppdaterat status på torsdag, efter liggande transporter som är två timmar sena, efter tio intravenösa antibiotika på en stressig C-tur och efter fredagsfika med arbetskamrater.
Till och med i början av mars är gräset grönare på andra sidan.