Visst, alla sover!

Klockan åtta pratar jag i telefon med Limpan. "Har du lagt barnen?" Undrar han. "Visst, alla sover." blir mitt svar.

Halv nio hör jag prassel från övervåningen. Jag smyger inte upp för trappan, men nästan. När jag blickar in i Janas sovrum ser jag inte en liten flicka sussandes i en säng. Nej, två överaskade flickor tittar skamset upp mot mig. Jag skickar Febe i säng. Efter det tar jag itu med att milt tillrättavisa min äldsta dotter. "Du borde sova nu. Du ska upp tidigt imorgon...."

Nu är det dags att tala med den yngre varianten. Jag hinner knappt öppna munnen förrän hon drar igång. "Det var inte mitt fel, Jana kommer in till mig hela tiden." "Ja, men nu var det ju faktiskt du som var inne på hennes rum." kontrar jag. "Men hon väckte mig när jag låg och sov."

Tillbaka in på Janas rum. "Du får absolut inte, under någon som helst omständigthet, väcka Febe när hon somnat på kvällen" deklarerar jag i upprörd ton. "Det har jag inte gjort!" svarar hon. Tydligt förorättad över falska anklagelser, fortsätter hon upprört: "Hon var vaken när jag kom in till henne."

Återigen inne hos Febe hinner jag än en gång inte öppna munnen förrän Febe ursäktande pipper fram: "Jag kanske glömde att jag inte sov."