Vart man än vänder sig...

Jana var arg. Vid middagen hade hon blivit tvungen att plocka undan något utöver sin tallrik, glas och bestick. Det värsta var naturligtvis att detta inte hade begärts av hennes yngre syster.
Jana står brevid mig i vardagsrummet. Under tiden som jag borstar Febes hår förklarar jag för en arg Jana vad som är bra med att vara stor: "Du får ett eget busskort när vi ska åka buss, och när du fyller sju kommer du få veckopeng..." Efter ett tag börjar Jana se riktigt nöjd ut och i sann syskonharmoni börjar den tidigare så nöjda Febe att snyfta i mitt knä: "Jag vill inte vara ensam att vara liten!"
Det ligger en mycket djup sanning i detta citat: "Vart man än vänder sig har man ändan bak".

Nytt favvorim!

Ett nytt favvorim presenterades av Febe vid matbordet idag. För dig som inte orkar snegla till höger kommer det också i detta inlägget:

"Vi ska vinna! Vi ska ta dom! Vi ska göra dom av ketchup!"

Själv föredrar jag denna varianten framför orginalet, mindre destruktiv och mer kreativ.

Vilka gener!

Jag vet ju att mina ungar är de sötaste i hela världen. Syrrans ungar kommer dock på en god andraplats. Eller vad tycker ni?

Blöt om fötterna. Undrar varför?

Plusgrader och regn i januari. Jag vistas en eftermiddag hos min vän Anna för att fördriva tiden. Efter en timme eller två kom ungarna förbi. När de tar av sig skorna noterar undertecknad att de är totalt dyngsura om stumporna. "Vad blöta ni är!" utbrister jag spontant. Febe tittar upp på mig med en femårings oskyldiga ögon: "Vi fick inte gå i snön för pappa, men vi gick i vattenpölarna."

Vi bombar er!

Jana och Febe springer upp för trappan till sitt rum. Febe ropar ner till oss: "Akta er! Vi ska bomba er!" Limpan och jag som ligger i soffan med varsin bok, skiftar uppmärksamheten från böckerna till varandra till trappan där varningen kom ifrån. Efter en stunds väntan kommer två färgpennor och en krita studdsandes ner för trappan. Jana och Febe tjoar segerrikt från övervåningen. Febe höjer sin stämma åter: "Nu har vi bombat er klart, nu kan ni gå i trappan." Nu skiftar Limpan och jag igen uppmärksamheten, från trappan till varandra till böckerna.

I ord och sanning en Hugossonstös.

Jana, Febe och jag huserar en eftermiddag hos familjen Gadd. Efter en tid är barnen både trötta och hungriga, storbråket är ett faktum.
Till slut får jag skilja dem åt. Jag sätter mig med Jana i en fotölj i vardagsrummet. När jag kramar om henne märker jag att hon är varm, snudd på febrig. Hon sitter och gråter i mitt knä. "Vad är det Jana?" frågar jag försiktigt. Snyftande svarar hon: "Jag har ont i de här fingrarna." Demonstrativt håller hon upp tre fingrar som ser lite extra röda ut. "Vad har hänt med dem?" undrar jag försiktigt. Plötsligt försvinner snyftandet från rösten och lidandet ur hennes anletsdrag, hon svarar: "Jag vet inte, men jag har sugit ganska mycket på dem den sista tiden." Sannerligen, sannerligen säger jag dig, mer renodlad Hugossonstös får man leta efter.

Upptagna barn

Imorse (kl. 13:00) satt Limpan och jag och pratade vid frukostbordet. Efter ett tag uppmärksammar Limpan att TV fortfarande står på i gästrummet. "Jana, kan du stänga av TV:n" ropar han. Jana svarar från hallen: "Jag kan inte, jag är upptagen." Nehe. "Febe kan du stänga av TV:n" Febe svarar snabbt: "Jag är också upptagen."
Jaha, det var bara för Limpan att stänga av TV:n själv.