Ertappad med tappande.

Var på BVC för ett par dagar sedan. Det var Harrys sexmånaderskontroll med läkarundersökning och allt.

Doktorn hade fingrat på fontanellen, testat reflexer, kollat vikt- och längdkurva o.s.v. Efter allt detta fingrande, testande och kollande, vände hon sig till mig och frågade om det var något mer. Febe, mitt alltjämt informativa barn, vände sig till barnläkaren och sa: "Vi har tappat honom i golvet fyra gånger redan." Doktorn såg leende på mig. Jag tror hon väntade på någon typ av förklaring. Det känndes dock som att en utläggning över hur Harry boy rullat av sängen två gånger, soffan en gång och sedan blivit tappad av sin sjuåriga storasyster, inte skulle få mig att framså i bättre dager. Så jag stod tyst och såg Kvinnans leende bytas mot en frågande/orolig blick.

Hatar ni inte när det händer. Busted!

Våra juveler.

Åka eller inte åka?

Barnen och jag var på stan. Tjejerna var i desperat behov av mellis och Harry boy var ännu värre däran. Så jag fortsatte helt sonika förbi min tilltänkta destination, busshållplatsen, och satte kurs mot "de gyllene bågarna".

Efter en upptankning av energidepåerna med ett helt gäng snabba kolhydrater, verkar barnen redo för nya äventyr. "Ska vi vänta lite med att åka hem och gå och till i pysselaffären?" frågar jag. Visst, det vill tjejerna gärna. Vi tar två steg in i butiken när jag får syn på ett helt gäng söta väggdekorationer. "Titta tjejer, vilka fina!" utropar jag entusiastiskt. "Kan vi inte få sådana mamma?" undrar Febe. "Nej, vi ska inte köpa något idag." medelar jag bestämmt. Febe ändrar snabbt tillvägagångssätt. "Kaaan vi inte fååhåå, jag viiihiiill!!!" gnäller hon fram samtidigt som hon förvrider ansiktet i något som liknar en smärtsam grimas.

"Jaha" suckar jag. "Det här var tydligen ingen bra idé, kom så åker vi hem." När jag vänder på vagnen 0ch påbörjar mina två steg ut ur butiken, vänder sig Jana till sin lillasyster och säger, något irriterat: "Tack så mycket, Febe!" Febes smärtsamma uttryck ersätts av en förvånad min som sedan övergår till en uppgiven. Efter en ljudlig suck vänder hon sig om och följer karavanen ut ur butiken och mot vår ursprungliga destination: Busshållplatsen.

Ser inte det här mysigt ut?

Hur mycket tror ni att det kostar att bygga en jättevagn och sedan betala någon som drar runt en i den?

Stora framsteg i barnens motorika utveckling.

Jana kan, efter mycket om och men, komma igång själv och cyckla på sin stora cyckel. Den har stått oanvänd sedan den införskaffades i våras.

Febe bemästrar nu att cyckla utan stödhjul. Jana tyckte dock att Febe också skulle lära sig att komma igång själv som hon hade gjort. Igår vid frukostbordet försökte hon förklara för Febe hur det gick till. Efter en lång stund lessnar Febe på att bli påmind om sina motoriska brister och säger: "Vi kan prata om det där när vi kommer ut. Nu kan vi prata om hur duktig jag är." Jana avbryter genast sina instruktioner och börjar berömma sin lillasyster.

Harry rullar från mage till rygg och tillbaka. Jag upptäckte den färdigheten när jag härromdan hittade honom under min säng, fast jag var ganska säker på att jag la honom ovanpå. Han var lika arg som han var dammig när jag tog tag i fötterna och drog fram honom.

Hur nära kan jag komma...

...innan han börjar äta på objektivet?

Tacksam för livet.

Kollade in svt:s debatt om abort ikväll.

Kom och tänka på när jag blev gravid med Jana för åtta år sedan. Limpan och jag var knappt ett par, hade precis påbörjat en utbildning på universitetet och var som de flesta andra studenter, ung och luspank. Jag tänkte göra abort, jag erkänner det. Jag kunde inte.

Jana har precis börjat första klass. Hon älskar matte, men hatar svenska. Hon är impulsiv, slåss och sparkas. Hon hittar på nya sånger varje dag, som hon sjunger för mig när jag sitter i soffan. Hon är naiv och gör vadhelst hennes kompisar säger åt henne. Hon älskar sin lillebror mer än allt annat i världen. Hon filosoferar ofta över Guds existens. Hon sparar sin veckopeng i en liten plastkista som hon förvarar i vårt kryddskåp. När hon blir arg är jag "inte hennes kompis". När hon blir glad skrattar hon så hon knappt kan andas.

Hon är en gåva, mer värd än mitt eget liv. Jag kommer alltid vara tacksam för att hon fick bli till. Tacksam att jag inte kunde. Tacksam för livet.