Snön är farlig för åttaåringar.

Flickorna har fått varsin cd-spelare i julklapp. Jana, har det visat sig, har en förkärlek för att lyssna på "Dagens eko" och andra nyhetssändningar på radio och sedan uppdatera sina kära föräldrar om allt mellan himmel och jord.

Härom dan kom hon ner till frukosten efter en nyhetssändning och medelade att barn upp till klass 2 inte skulle gå ut. Snön var för farlig för dem. Jag måste medge att jag tyckte att det lät lite konstigt, men mer än så reflekterade jag inte över det.

Idag var vi ute hos mina föräldrar och åt lunch. Som hastigast slänger jag ögat på en gamal "NA" som ligger på köksbänken. Jag fastnar på huvudnyheten på tidningens förstasida. Jag läser: "SMHI utfärdar en klass 2 vädervarning." Det kastade ju lite ljus över hur Jana utvecklat sin teori om snö som är farlig för barn under åtta år.

Banken får aldrig slut på pengar.

Tillsammans med sin Kalle Anka-tidning, får flickorna en underlig kikare som har en liten röd lampa. Lampan drivs naturligtvis med batteri, som inte finns med. Och inte har vi några hemma heller.

Vi är på väg till Maxi för att tjejerna ska få handla upp sina julklappspengar. Det är den 19:e, vilket är lika med en luspank mamma.

Febe undrar om vi inte kan passa på att köpa batterier till deras kikare. Jag svarar: "Vi får nog göra det imorgon, för jag har inga pengar." Febe tittar upp på mig med en blick fylld av panik. Sedan mildras paniken helt plötsligt när hon kommer på: "Vilken tur att vi har ett sån´t dära kort som man kan ta ut pengar från banken med." "Ja." Fyller Jana i. "Annars måste man ju gå till banken!" Febe fortsätter på samma bana: "Eller åka bil eller buss."

Ja, bara man kommer i kontakt med en godtycklig bank så löser sig alla ekonomiska trångmål helt automatiskt. För banken får ju aldrig slut på pengar.

Mitt underliga minne.

Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag kommer ihåg vissa saker. Det var länge sedan jag upptäckte att jag har ett minne som är en gnutta mer optimalt en vissa andras. Då snackar vi långtidsminne, barndomsminnen och dyligt, inte vilken tid ska jag till BVC på fredag. Suck!

Denna reflektion väcktes när jag skulle gratta min fd Barn- och Ungdomspastor Jocke på födelsedagen. Jag kom och tänka på den gång för ca. 20 år sedan när ett gäng ungar satt i hans bil, däribland jag. Vi läste serietidningar för att få bilresan att gå lite snabbare. I min tidning citerades en dikt av en fiktiv poet. Den gick så här:

"Luft är inte bara mat, men säll är den anka som dör i soluppgången... för sitt land."

Vad i all världen ska jag komma ihåg det för? Skulle verkligen föredragit om jag kunnat byta det mot exempelvis konjugatregeln, eller något annat matnyttigt.

Gossarnas morgonbestyr.

Harry startade dagen med äta en köttbulle som han hittat i soporna. Så därefter stod naturligtvis tandborstning på agendan.

Valter gör vad Valter brukar, fast lite gladare än vanligt. Förmodligen tänker han på hur lyckligt lottad han är som fick födas in i just vår familj.

Efter tandborstningen passar Harry på att uppdatera sig om vad grannarna sysslar med... eller så kör det förbi en plogbil.

Som ni säkert märker är det som jag alltid har sagt. Livet som hemmafru är som en enda lång och härlig semester. Förutom att jag verligen måste städa toan idag. Jippi!

Febe talar. Mamma skrattar.

Febe har fått mig att skratta idag. Inte bara en gång, utan två. Nu ska ni få höra.

1. "Jag får nästan aldrig hälsa på våran granne. Hon har alltid främlingar som ska komma." "Främlingar?" "Ja, hon säger inte besök utan främlingar." "Främmande." "Ja, främlingar."

2. "Usch, vad äckligt om det börjar brinna på natten!" "?" "Då måste ju alla springa ut i bara sina trosor och kalsonger." "Ja, det förstås."

Regler.

När jag skulle lägga tjejerna ikväll tog en snabb titt på deras badrum. Det skulle jag inte ha gjort. Förutom pastellfärgade hästar på golvet och en stor variation av plastkoppar på handfatet, hittade jag en stor tygbit som låg och guppade i badkaret tillsammans med det som en gång var innehållet i en schampooflaska. För övrigt hade en av mina döttrar lek frisör med tandkrämstuben. Handuken som tagits upp ny och fin tio minuter tidigare, låg nu på golvet i en stor rosa hög.

En vis mor hade väntat till dagen efter med att påpeka allt detta. Ikväll var jag inte det. Istället sprang jag fram och tillbaka i korridorren mellan flickornas sovrum och gastade ilsket förmaningar blandade med anklagelser.

Efter en lång argsint monolog, framförd av undertecknad, börjar ilskan avta. Jag kallar in Febe på Janas rum och vi börjar samtala om konstruktiva lösningar på det uppenbara problem av oordning som existerar på hela övervåningen. Vi kommer fram till att vi imorgon ska ta fram några enkla regler som ska gälla där uppe, för att underlätta renhållningen.

Efter en stund påminner Jana Febe om att hon hade regler förut för sitt rum. "Ja, det hade jag." erkänner Febe "Men jag glömmer hela tiaden bort dem." "Jaha, vad är det för regler?" undrar jag nyfiket och tänker att jag kanske kan få några uppslag för morgondagen. Febe funderar en stund och börjar sedan räkna upp de hon kommer ihåg: "Att inte snurra in sig i gardinen. Att inte hänga i gardinen. Att inte måla på möblerna... å så." Det är alltså på den nivån vi är.

Stortrut - ett släktdrag?

När man (läs jag) är frustrerad tenderar man (ni vet) att säga sådant man (...) inte riktigt menar eller ångrar, och ibland får man (!) hjälp på traven.

Frustrerad börjar undertecknad bli på grund av det faktum att Lilleman inte tilldelats något verkligt tilltalsnamn. Limpan och jag har helt enkelt inte kommit överens. Så vid en middag för inte så länge sedan kastade jag ur mig att Limpan helt och hållet fick välja namn så länge han gjorde så inom 24 timmar. "Då väljer jag Fredrik." Blir Limpans snabba svar och försök till humor. Jag som inte alls är på det humöret utbrister: "Fy, vad jobbig du är!" "Tack!" svarar Limpan lite väl kort. Jag gör ett försök till att släta över min grälsjuka kommentar. "Förlåt, du är inte jobbig. Du är... " Vad skulle jag säga? Snällare än "jobbig" men ändå måste det visa att han ter sig en gnutta besvärligt i den här situationen. Mer hinner jag inte tänka förrän Jana finner gott att fylla in. "Hopplös?"

Dagens slutsats: Små kastruller har inte bara öron, utan munnar också. Stora munnar. Det ska jag försöka hålla i åtanke nästa gång jag är påväg att öppna min stora mun.