När jag sitter på toa (ursäkta, alla känsliga) en eftermiddag, hör jag Jana komma in genom ytterdörren. Hon har någon med sig. Sedan hör jag: "Kom in.... vänta.... " och efter det något som låter misstänkt likt: "Här har du, så du kan slå dem." I samma stund som jag slänger ur mig: "Vad gör ni?" Hör jag ytterdörren gå igen.
När jag kommer ut från toan (återigen, ursäkta) tittar jag på Febe, familjens djungeltelegraf. Febe är på väg att spricka av skvalleriver och jag förstår att mina öron än en gång tjänat mig väl. Jag hoppar i mina toffler och kastar mig ut genom dörren.
Ute möter mig en förunderlig syn. Jana har med allt från paraplyn och trollspön till avskalade pinnar beväpnat ett gäng ungar som slåss med ett annat gäng ungar, som förmodligen beväpnat sig själva.
"Vad håller ni på med!" Min barska ton är lika effektiv som pauseknappen på en fjärrkontroll. "Ni kan göra illa varandra" blandat med "Det var det dummaste..." rinner ur mig samtidigt som jag rycker pinnar och rosa tillhyggen ur händerna på barn till höger och vänster. På vägen tillbaka till lägenheten rycker jag tag i Jana och drar henne med mig hem.
Om ni inte hade gissat det, så har hon utegångsförbud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
True vivalla spirit? :P
kram
vilka små busfrön ni har, hihi!!! så underbara!
kram emy
OJoj, är det detta som väntar? Dina döttrar är onekligen intelligenta! Vilken tur att de har så förståndiga föräldrar som ni! Stor kram till lillebror också!
Dina barn är härliga Rakel, att läsa om dem får mig att inse att jag inte är helt misslyckad som mamma, det finns fler barn med mer hyss i kroppen än uppskattat.
Skicka en kommentar