Igår drog ett ruskigt åskoväder igenom vår hemstad. Barnen och jag satt i tryggt förvar i lägenheten och väntade på Limpan. Limpan i sin tur var sen, hade glömmt sin mobil och det faktum att vi skulle iväg på ett kalas vid fem.
Halv sex var barnen och jag färdiga med kalaspiffning och paketinslagning och det återstod enkom en försvunnen make och far. Febe, som i sin natur är lite änslig vid plötsliga väderväxlingar, började oroa sig för sin pappa. "Om han inte kommer hem, då är han död." Hon tittade undrande på mig. "Vad menar du? Han är inte död, bara lite sen." Försökte jag lugna henne. "Om han träffas av blixten då dör han." Förklarade hon vidare. "Ja, om blixten träffar honom, då dör han." Blev jag tvungen att hålla med. Febe funderade ett tag och presenterade sedan resultatet: "Då får vi gå till kalaset." "Tror du att vi skulle gå på ett kalas om pappa dog" Jag frågade mest för att se hur hon skulle svara. Febe tittar förvånat upp på mig och ansiktet formligen lyste ut ett stort "Varför inte!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar