Andra mammor.

Som alla säkert är fullt medvetna om är det inte bara jag som har barn. Två andra mammor har, i sin önskan att beskriva moderskapets frustraion, uttryckt sig så klockrent att jag bara måste få göra det allmänt känt.

Den först var Febes dagisfröken. En morgon för ett par, tre år sedan, när jag kom inspringandes på dagis försenad och högröd av stress och annat barnrelaterat, tittade hon lungt på mig och sa, något i stil med: " Man har sånna dar. Senast igår kände jag för att gå ut och dunka huvudet i asfalten."

Den andra var min underbara granne som, när vi såg hennes två minsta vildar springa runt i lekparken, uttryckte det så här: "Jag står och tittar på dem och försöker komma på något possitivt att säga till dem och det enda jag kan komma på är: "Vad duktig du är på att klättra i bokhyllan.", "Vilket fint mönster du gör med blommjorden på golvet." eller "Oj, vilka vackra rosetter ni har knytit på sladdarna.""

Att vara mamma är ibland lika frustrerande som det är underbart och givande. Att få sätta ord på sina tankar är, i alla fall för mig, det enda sättet att sortera vad som är vettigt och vad som inte är det. Det som är vettigt kan jag behålla som livsvisdom och det som inte är det kan jag lägga ut på bloggen för att roa mig själv och min omgivning.