Att Febe har en mamma som äter GI-mat märktes tydligt idag vid middagsbordet. Till middag serverades våfflor med grädde och sylt eller socker. Halvvägs genom sin tredje våffla stannade Febe upp och det här är samtalet som följde: "Mamma, är det socker i grädde?" Febe pekar demonstrativt med sitt lilla pekfinger ner i den blå plastbunken på köksbordet som är fylld med grädde. "Nej." svarar jag. Jag försöker ignorera barnens kolhydratrika festmåltid och koncentrerar mig istället på min avokado och morotsgucca. När jag tittar upp stirrar Febe rätt in i mina ögon med ett ansiktsuttryck som lyser av lättnad. "Vá bra! Då äter i alla fall något nyttigt till maten."
Lämnade det till lite längre fram i uppfostran att förklara syltens påverkan på blodsockret, blodsockrets påverkan på insulinutsöndringen och insulinets påverkan på den nyligen konsumerade grädden. Jag menar, är man sex år, strax över 110 cm och väger dramatiska 15 kg, kan man nog äta både grädde och sylt på sina våfflor ett tag till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha vad söt hon är, det är nog ett tag till hon behöver bekymra sig om maten, men skönt att veta att det finns nån som väger mindre än Jennifer, men hon är ju i och för sig lite kortare också:)
Skicka en kommentar