Ett ruttet mango.

Febe har ett väldigt speciellt förhållande till sin pappa. I alla typer av tävlingar, spel eller kapplöpningar ändrar hon reglerna så att han ska förlora. Förloraren får ofta epitetet: "ett ruttet mango". Leder Limpan hör man ofta Febe flåsande ropa: "Försten dit är ett ruttet mango!" Springer jag lite kvickt förbi honom, ändrar hon sig snabbt. Då blir naturligtvis tvåan ett ruttet mango osv.

Dagens kamp var en glassätartävling. Inte helt otippat låg Limpan i ledning när Febe gör sin, inte så överaskande, proklamation: "Den som äter upp sin glass först är ett ruttet mango!" Limpan har för länge sedan slutat ägna dessa uttalanden någon uppmärksamhet och äter i lugn och ro upp sin glass. När han plockar ut glasspinnen ur munnen, helt befriad från glass, skriker Febe triumferande: "Pappa blev ett ruttet mango." Limpan tittar upp och konstaterar lugnt: "Blev och blev, det är jag väl hela tiden i din värld."

Smakprov från vår australiensiska vecka.

Aiden (flickornas kusin) kommer inspringandes in i köket, där syster och jag uppehåller oss för tillfället. Han har ett glatt och smått euforiskt uttryck i ansiktet när han säger: "My tusin gave me a tiss!

Vi sitter vid middagsbordet och lilla Elih känner sig mätt och belåten. Aiden har redan lämnat bordet efter den obligatoriska artighetsramsan: "Thank you for much lovely dinner. May I please leave the table?" Elih försöker nu att klämma sig förbi sin mor för att komma igång med efterlängtad eftemiddagslek. Rebecka tittar på pojken och frågar uppfodrande: "Elih, what do you say?" Utan att ägna henne en blick, fullt konsentrerad på sitt utbrytarförsök och den stundande leken, ropar han: "Move!"

Gissa djuret.

Vid middagsbordet idag turades Jana och Febe om att hitta på djurgåtor. Ibland var det lätt, ibland inte. Så här lät en av Febes gåtor:

"Det är ett djur som inte bor i Sveriges. Det är oranget, kan gapa jättestort och bor i vattnet."

Jag tänkte så det knakade. Efter att jag mentalt gått igenom varenda djurlexikon som min äldre bror tryckt upp i ansiktet på mig som barn, och ändå inte funnit något passande, drog jag slutsatsen att Febe kanske missat på färgen. Därför gissade jag: "Flodhäst!" Febe tittar på mig lite överseende och säger sedan: "Den är inte orana... jag menar grön!" Två små rodnader uppenbaras på hennes kinder. Jana är inte sen att ta tillfället i akt: "Krokodil!!!" Febe glömmer i förtjusning all tidigare skam och utropar: "Rätt!" Kvar sitter jag, snuvad på en poäng. Om vi nu hade räknat poäng.

Fortsatt förundran.

Igår hämtade jag flickorna från skolan. Det var första gången de åkte i bilen med enbart mig. När vi tagit oss genom stan och börjat närma oss hemmet säger Febe, med rösten varm av uppmuntran: "Vad duktig du är mamma. Nu har du kört jättelänge utan att krasha."

Men denna kommentaren och de från tidigare inlägg i bakfickan, undrar jag om min yngsta dotter inte har några som helst förväntningar på mig? Eller är glaset helt enkelt bara konstant halvfullt?

Körkort - Check!

Idag är lyckans och glädjens dag. Jag klarade min uppkörning och har körkortet i hamn, så att säga. Men som vanligt passerar varken större eller mindre händelser varken obemärkt eller okomenterat. Denna gång var det Febe som ville dela med sig av sin livsvisdom och sina genomtänkta slutsatser till både Limpan och mig:

Till Limpan: "Vá bra! Nu behöver inte du skrika åt mamma mer, när ni kör."

Till mig: "Det är ett mirakel! Jag bedde att du skulle få ditt körkort och så fick du det! Det är ett mirakel!"

Vart är all lugn och ro?

Harry boy kryper eller snarare släpar sig fram till önskad destination. Det betyder att numera måste pojken passas varje sekund. Jag har haft det så underbart lyxigt fram tills nu. Nu får jag nog nöja mig med enbart underbart ett år eller så.

Hur mycket är klockan?

Klockan börjar närma sig halv sju och familjen väntar på att faderskapet ska komma hem.

"Nu kan jag vad klockan är?" Triumferar Febe från köket med blicken säkert fastlåst på urtavlan över dörrkarmen. "Ann-Britt har lärt oss." "Vad duktig du är." svarar jag bekräftande. Febe lägger an en undervisande ton och börjar förklara hur man läser klockan: "Om den står på sexan är den halv. Sen är den det stora av dom som den står emellan." Jag är helt med på vad hon menar. "Kan du se hur mycket klockan är nu?" frågar jag som vill testa hennes nyvunna kunskaper. "Japp!", svarar hon självsäkert, "den är halv fyra!"

Som ni säkert redan listat ut var klockan tjugo över sex, men man kan ju inte ha koll på allt på en gång. Vi får ta det där med långa och korta visare vid ett senare tillfälle.