I dyningarna av ett chokladbollsbak hittar Jana en tallrik med pärlsockerrester. Sockerråtta som hon är börjar hon frenetiskt att slicka på tallriken. "Sluta slicka på tallriken!" lyder den uppenbara och omedelbara uppmaningen. Ingen reaktion. "SLUTA SLICKA PÅ TALLRIKEN!!!" Ökad ljudvolym har ingen som helst inverkan på min äldsta dotter. Med trejde upprepningen av uppmaningen dunkar jag den slev jag håller i handen i diskbänken. Ingenting. Nu inser jag att inget kommer att tränga igenom hennes sockerrus och går därför helt sonika fram och tar tallriken ur hennes händer.
Som brukligt hemma hos oss hamnar Jana i soffan för en stunds reflektion.
Efter ett par minuter kommer jag in i vardagsrummet för att prata om vad som har hänt.
Jana skriker: "Du bestämmer inte över mig!" Hon stirrar på mig med hatisk sockerabstinens. "Det gör jag visst det, jag är din mamma." kontrar jag lugnt. Med en högljud suck ger hon upp den trotsiga framtoningen och prövar en annan inriktning. Ömkligt tittar hon på mig och gnäller fram: "Jag kan inte låta bli sötsaker." Jag anpassaar mitt svar: "Då ska vi hjälpas åt. Du får försöka låta bli när du inte får ta socker eller godis och om du glömmer ska jag påminna dig." Jana upprepar sitt ömkliga gnällande. Jag fortsätter: "Och jag vill inte att du slickar på tallrikar. Jag säger inte till dig för att vara elak, om du slickar på en tallrik i skolan kan barnen skratta åt dig för man gör inte så." Gnället försvinner och hon glider smidigt in i självförsvar: "Jag skulle inte göra det i skolan jag skulle bara göra det hemma." "Jag vill inte att du gör det hemma heller, det är inte trevligt." Missnöjd över hur illa självförsvarstekniken fungerat, återgår hon till sin ömkliga framtoning och till mantrat: "Jag kan inte låta bli sötsaker." Jag svarar med ett abrupt: "Nu räcker det Jana!" och avslutar med ett mjukare: "Det kommer att gå jättebra." när jag lämnar vardagsrummet. "Det hade varit bättre om ni inte hade gett mig så mycket sötsaker när jag var liten." hör jag Jana säga när jag är halvvägs in i köket. Just det, så avrundar vi det hela med att skylla ifrån sig. Det rymms väldigt mycket människa i en sexåring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
haha barn lär sig fort hur det ska göras. Hur går det med magen? När är det du är beräknad, det är väl snart?
beräknat den 19:e, så sju dagar kvar. Kommer ni till sverige något i sommar? vore kul att träffas.
Mohahaha, min lilla börjar också få upp tekniken... Alltid svar på tal! Förstår inte alls var de fått det ifrån..? ;-)
Kram!
/Elisabeth
Rakel! Jag frustar av skratt när jag läser den här bloggen! Det känns lite trösterikt att det finns fler barn som kan argumentera för sin sak. Nr2 i våran barnaskara är utan tvekan bäst på det i vårat hem. Härom kvällen när hennes pappa skulle natta henne konstaterade hon torrt att "en rymdvarelse måste ha sugit ut hans hjärna". Var inte det finstämt, så säg? Lycka till nu med födandet, och glöm inte av att du är veteran vid det här laget.
skönt att det snart är över. vi kommer till Sverige under europakonferensen, ska ni dit? Vi kanske kan träffas där eller så stannar vi i örebro på vägen. Ett annat alternativ är ju att ni tar er hit till Norge:) hursom så måste vi få till det på nåt vis
Hurra för din blogg, Rakel!!! Förutom att dina barn får en väldokumentarad upväxt (jag önskar att jag vore lika duktig på att skriva upp sånt man borde minnas) så är det underbart att få vara en distansmedlem i er familj. Är det ok att se sig så?
Dalarna är vackert och Mora blir nog en bra STAD att bo i. Välkomna dit när ni vistar hemlandet...
Magda - mycket finstämt.
Frida - helt ok.
Marianne - Vi ska försöka ta oss till E-konferensen. Vet inte hur kul det är med tre ungar, den som lever får se.
Skicka en kommentar