Inte vad jag förväntade mig.

Det är snart dags för Febes födelsedagskalas. Det fick bli ett tjejkalas i år igen. Detta pga två pojkar i klassen som hon tycker är "allderles för bråkiga" och inte vill bjuda in. Både Limpan och jag var överens om att men inte enbart kunde utesluta två barn ur klassen från kalaset, bråkiga eller ej. Kompromissen landade i det stundande tjejkalaset. Med bara töser på gästlistan han Febe nu möjlighet att bjuda ett antal utanför klassen. Hon valde tre tjejer ur sin systers klass... hm. Limpan och jag försökte lirka ur Febe om hon överhuvudtaget kännde alla tre flickorna eller om inbjudan var ett resultat av en beundrad storasysters påverkan.

En kväll är Febe och jag på väg till Marieberg för att inhandla matriell till inbjudningskortstillverkningen som skulle ske än senare på kvällen. När vi sitter ensamma i bilen passar jag på att ärligt fråga om de inbjudna flickorna: "Är de dina vänner eller är det Jana som sagt att du ska bjuda dem? Jag vet att du känner R och vill bjuda henne, men jag har aldrig hört dig prata om varken K eller L." Febe vrider huvudet mot mig och svarar: "K och jag träffas i kojan på rasten ibland, men vi umgås egentligen inte så mycket. Men L hon är på mig hela tiden."

På något sätt är det inte så jag förväntade mig att en sexårig flicka skulle formulera sig, inte ens Limpan och min sexåriga flicka.