Febe talar. Mamma skrattar.

Febe har fått mig att skratta idag. Inte bara en gång, utan två. Nu ska ni få höra.

1. "Jag får nästan aldrig hälsa på våran granne. Hon har alltid främlingar som ska komma." "Främlingar?" "Ja, hon säger inte besök utan främlingar." "Främmande." "Ja, främlingar."

2. "Usch, vad äckligt om det börjar brinna på natten!" "?" "Då måste ju alla springa ut i bara sina trosor och kalsonger." "Ja, det förstås."

Regler.

När jag skulle lägga tjejerna ikväll tog en snabb titt på deras badrum. Det skulle jag inte ha gjort. Förutom pastellfärgade hästar på golvet och en stor variation av plastkoppar på handfatet, hittade jag en stor tygbit som låg och guppade i badkaret tillsammans med det som en gång var innehållet i en schampooflaska. För övrigt hade en av mina döttrar lek frisör med tandkrämstuben. Handuken som tagits upp ny och fin tio minuter tidigare, låg nu på golvet i en stor rosa hög.

En vis mor hade väntat till dagen efter med att påpeka allt detta. Ikväll var jag inte det. Istället sprang jag fram och tillbaka i korridorren mellan flickornas sovrum och gastade ilsket förmaningar blandade med anklagelser.

Efter en lång argsint monolog, framförd av undertecknad, börjar ilskan avta. Jag kallar in Febe på Janas rum och vi börjar samtala om konstruktiva lösningar på det uppenbara problem av oordning som existerar på hela övervåningen. Vi kommer fram till att vi imorgon ska ta fram några enkla regler som ska gälla där uppe, för att underlätta renhållningen.

Efter en stund påminner Jana Febe om att hon hade regler förut för sitt rum. "Ja, det hade jag." erkänner Febe "Men jag glömmer hela tiaden bort dem." "Jaha, vad är det för regler?" undrar jag nyfiket och tänker att jag kanske kan få några uppslag för morgondagen. Febe funderar en stund och börjar sedan räkna upp de hon kommer ihåg: "Att inte snurra in sig i gardinen. Att inte hänga i gardinen. Att inte måla på möblerna... å så." Det är alltså på den nivån vi är.

Stortrut - ett släktdrag?

När man (läs jag) är frustrerad tenderar man (ni vet) att säga sådant man (...) inte riktigt menar eller ångrar, och ibland får man (!) hjälp på traven.

Frustrerad börjar undertecknad bli på grund av det faktum att Lilleman inte tilldelats något verkligt tilltalsnamn. Limpan och jag har helt enkelt inte kommit överens. Så vid en middag för inte så länge sedan kastade jag ur mig att Limpan helt och hållet fick välja namn så länge han gjorde så inom 24 timmar. "Då väljer jag Fredrik." Blir Limpans snabba svar och försök till humor. Jag som inte alls är på det humöret utbrister: "Fy, vad jobbig du är!" "Tack!" svarar Limpan lite väl kort. Jag gör ett försök till att släta över min grälsjuka kommentar. "Förlåt, du är inte jobbig. Du är... " Vad skulle jag säga? Snällare än "jobbig" men ändå måste det visa att han ter sig en gnutta besvärligt i den här situationen. Mer hinner jag inte tänka förrän Jana finner gott att fylla in. "Hopplös?"

Dagens slutsats: Små kastruller har inte bara öron, utan munnar också. Stora munnar. Det ska jag försöka hålla i åtanke nästa gång jag är påväg att öppna min stora mun.

Det värsta är över och nu är det nedförsbacke.

Nu var han äntligen ute. Om ni nu skulle vara intreserade av att veta hur det gick till, så har min underbare make delat med sig av det på sin blogg som finns länkad här på sidan om. Jag nöjer mig med att sakta låta allt falla ned i glömskans hav för att enbart återuppstå vid ljudet av mitt eget klagande "Ja, just det. Nu minns jag." vid en eventuell förlossning av ett femte barn. "Jaha!" säger ni, "Ett femte barn." "Inte troligt." säger jag.

Önskelistor.

Det har blivit dags att samla in årets önskelistor. Flickorna är så stora nu att de skriver sina själva. När jag fick dem igår, insåg jag omedelbart att detta var bloggmatrial.

Janas önskeliska:
en kanin. levande.
sygrerer
en hund. levande.

Febes önskelista:
Plongbok.
Pengar.
Dubelvangn.
Baridåkor.
Dåkläder.
Leksakhästar.
Slut!

Det är inte svårt att gissa sig till vad som kommer att införskaffas till Jana. Ledtråd: Det kommer inte vara levande. När det gäller Febe, kan vi notera att hon verkkligen tagit fasta på det har med punkt och stor bokstav. Jag tror att fröken Maria skulle vara stolt.

Krav på hygien.

Jag vet inte om jag i tidigare inlägg kåserat över min yngsta dotters höga standard vad det gäller hygien. Redan som treåring kommenderade hon en av Limpans barndomsvänner att rengöra sin toalett. Vid besök på hamburgerestauranger torkade hon av flott från fingrarna på en servett efter varje pommes. Då var hon knappt över året. Under en lång period vägrade hon att överhuvudtaget befatta sig med offentliga toaletter om de inte var tillräckligt "fläsha", och det kan jag medela att det inte var många som var.

Nu var det länge sedan Febes hygienkrav ställt till det för omgivningen. När jag tittar på hennes rum skulle jag nästan kunna tro att hon fallit ner i det andra diket. Om det inte var för det som hände förra helgen.

Min graviditet har börjat att allvarligt tära på mina krafter. Efter ett samtal med min syster erbjöd hon sig att ta med sig flickorna hem till sig över helgen. Limpan och jag skulle få ta det lungt. Jana, som älskar att som sätter färg på vardagen, taggade på direkt. Hon ville inget hellre än att slänga sig iväg till Kolbäck så fort som möjligt.

Febe däremot, var skeptisk. Jag hade redan själavårdat henne en lång stund på grund av att det fanns en risk att systra mi och hennes två pojkar skulle delta i veckans fredagsmys. Katastrof! Hon var inte riktigt över det när vi kom med förslaget att Jana och hon skulle sova borta över helgen. Hon tittade upp på mig och skakade intensivt på huvudet. "Jaha" sa jag, "Då blir det bara Jana som åker då, och så får du vara kvar här med Harry." Rebecka trixar lite: "Vill du inte sova i bäddsoffan med Jana som ni gjorde förra gången?" Jag ser på Febe att hon är uppenbart frestad men det är något som tar emot. Hon kryper sig nära nära mig och viskar i mitt öra: "Jag vill åka, men bara om Aiden badar först, för han luktar så äckligt."

Sagt och gjort. Rebecka slängde ner sin älsta son i badkaret och sedan hade Limpan och jag lugn och ro en hel helg.

Julmys

Ikväll iordningställdes Harrys rum för mys. Jana och Febe slet fram flitar och dyligt, tände julstjärnor och juleljus. Allt för att optimera julstämningen i rummet. Myset inleds av en dockteater om en isbjörn som kommit till Sverige och upptäckt att det var så kallt här att han fick ta in på hotell. Fortsättningsvis fick jag höra halva "Nu tändas tusen gyllne (?) ljus." Efter det tar Febe plats på berättarpallen och vi får höra julevangeliet. När Jana lite kritiskt kommenterar att hon utelämnat "de vise männen" svarar Febe att hon inte kommit dit än i sin "barnens bibel". Avslutningsvis ställer sig febe framför ett tänt ljus och stirrar begrundande in i det. Denna spontana monolog blev resultatet av hennes begrundande:

"Gud är som ett ljus, inget mörker finns i honom. Om vi förlåter honom, ser han det inte mer. Bråk och sån´t. Ja, han är precis som ett ljus. På julen har man många ljus och om man slår ihop det blir det som när Gud kommer ner... eller en ängel. Men Gud ÄR inte ett ljus. Han är SOM ett ljus, för att mörker och sån´t inte finns i honom."