Tvål eller godis?

Det är dags för tjejerna att bada och bada gör de. Faktiskt längre än vanligt utan att börja bråka. Det är då en rutinerad mamma börjar lukta sig till ofog. Tydligen är jag inte så rutinerad än.
"Ge mig lite mer tvål" Jag hör Febes förfrågan från bottenvåningen och ropar upp: "Ta inte slut på all tvål tjejer!" Det blir tyst. Försiktigt bryter Febe tystnaden: "Tvålen är slut" Jag går upp och tittar in i badrummet. Tjejerna sitter upp till axlarna i helt aprikosfärgat vatten och tittar på mig med oskyldiga ögon. De har tömt en helt ny pumptvål ner i badkaret.
Efter en stunds samtal kom vi fram till, att istället för lördagsgodis skulle Jana och Febe köpa en ny pumptvål till badrummet på övervåningen och i framtiden använda den en gnutta mer sparsamt. Resten av veckan har det kommit många alternativ till överenskommelsen:
1. Barnen köper tvål till de vuxna och de vuxna köper godis till barnen.
2. Jana köper en tvål och Febe köper godis (Jana får smaka).
3. Vuxna kan åtminstånde köpa kakor till barnen.
4. Barnen vill ha godis! Buhu Buhu!

Här var det glass.

"Jana, gå och hämta Febe så plockar jag fram glass och gör fruktsallad." Jag ser på Jana att allt sagt efter ordet "glass" är fullkommligt ointressant. Fem minuter senare är Jana tillbaka med Febe... och Madde... och Ahmed... och Ahmeds storebror. Det visar sig att min äldsta dotter gjort en allmän pålysning i lekparken att det serverades glass i hennes kök. Tre barn förutom hennes lillasyster nappade.
Så vad gör man när barnens gästfrihet är större än sin egen? Man dukar fram fler tallrikar och gör en större fruktsallad.

KOM HEM!

Nu får han inte vara borta längre, jag har redan förklarat för flickorna otaliga gånger att även om de saknar sin pappa jättemycket, kan vi inte bara åka till Polen och hämta honom. Kommer han dock inte hem snart så kommer jag att klassificera det jag tidigare sagt som "Kvalificerat skitsnack" och åka och hämta honom i alla fall. Nu LIDER jag av längtan och inte längre i det tysta. Kom hem!

Kvinnoben???

I ett projekt till söndagsskolan behövdes en blid på en giraff. Jag drog fram den här från nätet och sa till min nyfunna vän Jenny: "Den här kan vi ta, men den ser lite konstig ut" "Ja, den ser lite konstig ut" samstämmde hon. Vi tittade på den länge och väl innan den mer erfarna observatören av oss, dvs. jag, utbrast: "Den har ju zebraränder!"

Jag håller upp bilden framför min äldre syster Maria och frågar henne om hon kan se vad som är fel med bilden. Hon tittar på den länge, medger att hon också ser att den ser konstig ut. Spår av stress börjar visas i hennes ansiktsuttryck när hon inte kommer på vad felet är och tillslut utbrister hon desperat: "Har den kvinnoben?"

Ja, om det är en hona så har den kvinnoben, eller i alla fall honben. Tack för gissningen Maria.

Denna dag var som alla andra lediga dagar. Jag ligger i sängen och vill inte komma upp, klocka är 8:15 och tjejerna, med betoning på den älsta, har redan tjatat på mig om frukost i en god halvtimme. Genom åren har jag lagt på mig ett eller två trix för att få sova en stund till. Allt verkar verkningslöst denna dag.
Plötsilgt hör jag en mansröst i lägenheten (Linus är i Polen) och då blir det fart på mig. Mitt i ett alltför stressigt byxpåtagande hör jag Febe säga: "Mamma ligger och sover, vi har gått upp helt själva." Okej, den slöa sanningen är uppdagad för grannen. Väl nere i hallen ser jag min flickor på väg ut i enbart sommarklänningar och med varsinn påse innehållandes en Mer och två (!) dubbelmackor var. "Hej mamma, vi ska ha picknick." Hmm, tänker jag, ska jag gå på Det-är- jätteviktigt-att-ni-säger-till-mig-innan-ni-går-ut-aspekten eller Ni-måste-klä-på-er-ordentligt-aspekten eller Fint-initiativ-här-har-ni-en-filt-att-sitta-på-aspekten.
Jag insåg idag att det är omöjligt att vara mamma utan att tjata lite och vill man vara morgonslö som jag får man förmodligen kompensera oövervakad tid med att tjata lite extra.
Bara så ni vet, i skrivandets stund, sitter tjejerna på en filt, ordentligt klädda och förlustar sig på Mer och dubblemackor i gräset. Naturligtvis fick de också höra hur orolig mamma skulle ha blivit om de gick hemmifrån utan att säga något.

Tillbakablickar

"Hon har sex och jag har bara fyra!" "Två papper hit eller dit spelar ingen roll Febe." Jag ser på Febes blick att hon inte tittar på sin mamma utan på världens alla orättvisor personifierade. Snabbt förflyttas jag tillbaka tjugo år i tiden.

Aron står i köket och måttar upp en halvlitersförpackning med GB-glass i tre delar. Ett otacksamt jobb med tanke på att den som delar upp glassen får välja sist, dvs. inte välja alls. Han är noggrann, mycket noggrann, ovillig att gå miste om en gnutta glass i onödan. Rebecka och jag står som hökar redo att slå ner på den glassbit som kan verka en aningen större än de andra. Aron är klar. För att undvika bråk, deklararas det från föräldrarfronten att jag får välja först. Tre exakt lika stora glassbitar ligger framför mig och svetten börjar rinna. Jag vet redan vad som kommer att hända, jag kommer efter en stunds ångest välja en bit och sedan tar Rebecka en och med ett triumferande leende tar Aron den sista biten och säger samtidigt: "Yes, jag fick den största!"

Tillbaka till nutid. "Här Febe, ta två till." Blicken hon ger mig förmedlar att jag är mamma igen.

Man får inte dödas!

Flickorna kommer inspringandes och Febe utbrister något skärrad: "Det är hon som säger att hon ska döda oss!" Jag tittar dit hennes skakande hand pekar och ser en lite flicka i 7 eller 8 års åldern titta tillbaka på mig. "Säger du så?" frågar jag med ett moderligt leende (dvs uppfodrande men samtidigt vänligt). "Dom lipar åt mig svarar flickan" "Det har vi inte gjort" svarar både Jana och Febe i en kör lite väl snabbt. De två paren blå ögon tittar upp på mig med ett mått av oskyldighet som försvann redan innan två års ålder. Jag känner mycket väl till mina två döttrars förkärlek för tunguträckningar. Åter igen med ett moderligt leende säger jag: "Nu tycker jag att ni ska vara snälla mot varandra och inte räcka ut tungan eller säga dumma saker." Febe är tydligt missnöjd med den uteblivna förmaningen och bestämmer sig för att lägga till en egen. Hon lägger an sin snusförnuftiga ton och säger: "Man får inte slåss, dödas eller skäras, det är bara dumheter. Det får man absolut inte göra" Förvisso Febe, förvisso.

Stressigt på kirurgen.

Två timmar fika. Hjälpa patienterna få mat. Äta i två timmar. Äta efterrätt i en timme. Gå runt och hjälpa patienterna att lägga sig. Blogga i två timmar. Ta bussen hem. Oj, vad stressigt det är på kirurgen.

The Militant Moose Movement

Jag kommer ut ur duschen och hittar Jana och Febe i soffan. Tillsammans berättar de en saga: "Jesus kommer ner från himlen och så ska han skjuta en älg. Då kom en jägare och skulle döda Jesus men då hade inte Jägaren eller Jesus någon pistol. Då kom en ängel och sköt jägaren och kastade honom i ån. Jesus älskar alla som tycker om honom och så sköt dom alla som inte tyckte om honom. Snipp snapp snut så var sagan slut." "Jaha?" tänker jag i mitt stilla sinne, "i vilket sammanhang kommer systrarna Hugossons namn att nämnas i framtidens historieböcker?": Charles Taze Russel, Joseph Smith och Jana och Febe Hugosson. Jag får nog engagera Crista som gudmor.