pekfingervalsen

Denna dag var som alla andra lediga dagar. Jag ligger i sängen och vill inte komma upp, klocka är 8:15 och tjejerna, med betoning på den älsta, har redan tjatat på mig om frukost i en god halvtimme. Genom åren har jag lagt på mig ett eller två trix för att få sova en stund till. Allt verkar verkningslöst denna dag.
Plötsilgt hör jag en mansröst i lägenheten (Linus är i Polen) och då blir det fart på mig. Mitt i ett alltför stressigt byxpåtagande hör jag Febe säga: "Mamma ligger och sover, vi har gått upp helt själva." Okej, den slöa sanningen är uppdagad för grannen. Väl nere i hallen ser jag min flickor på väg ut i enbart sommarklänningar och med varsinn påse innehållandes en Mer och två (!) dubbelmackor var. "Hej mamma, vi ska ha picknick." Hmm, tänker jag, ska jag gå på Det-är- jätteviktigt-att-ni-säger-till-mig-innan-ni-går-ut-aspekten eller Ni-måste-klä-på-er-ordentligt-aspekten eller Fint-initiativ-här-har-ni-en-filt-att-sitta-på-aspekten.
Jag insåg idag att det är omöjligt att vara mamma utan att tjata lite och vill man vara morgonslö som jag får man förmodligen kompensera oövervakad tid med att tjata lite extra.
Bara så ni vet, i skrivandets stund, sitter tjejerna på en filt, ordentligt klädda och förlustar sig på Mer och dubblemackor i gräset. Naturligtvis fick de också höra hur orolig mamma skulle ha blivit om de gick hemmifrån utan att säga något.