Panik på torpet.

Linus lyfte på en planka och där låg de... tre små små små möss. Jana och Febe sprang raskt fram och plockade upp dem, la dem i en gammal hink. Hinken inreddes också med torrt gräs och lunch serverades i form av två skivor lagrad ost. Med en förmaning från morfar om att djuren absolut inte fick tas in i huset, sprang tjejerna iväg.

De stackars små liven plockades i och ur hinken stup i kvarten, klappades och kramades. Var femte minut kom tjejerna fram till mig och undrade om vi i alla fall inte kunde ta hem dem. Var på jag naturligtvis nekade bestämt. Febe gick så långt att hon ringde min bror Abbe för att ta reda på vad mössen kunde äta mer än ost.

Omkring klockan fyra var katastrofen ett faktum. Mormor kom hem. Limpan instruerade tjejerna om att hinken måste placeras en god bit från mormors bil, huset och naturligtvis vägen emellan dem två. Det hjälpte inte. Visst ställde de hinken lydigt där far deras instruerat, men Jana plockade upp en mus i handen och började gå mot mormor. Mormor, som är musfobiker, började i sin tur springa från Jana in i huset. Limpan försökte bestämt förklara att mormor inte ville se musen, att hon var rädd för den. Då började Jana gråta helt hysteriskt, för, som hon uttrykte det, älskade hon sina möss så mycket att hon inte kunde låta bli att visa dem i alla fall.

Mössen befriades från hinken och fick bo i skogen. Jag fick ägna en lång stund åt kramar och tröstande ord. Efter en stund sa Jana att hon mådde bättre men om vi sa "ordet" igen skulle hon bli påmind och börja gråta än en gång. Tror ni att Febe kunde hålla sig?