Telefonförsäljare.

Igår hade jag ett något underligt samtal med en telefonförsäljare. Det lät ungefär så här.

Febe kom in med telefonluren. "Mamma, det är någon som vill prata med dig. Jag kommer inte ihåg vad hon heter." "Okej, tack gumman!" svarar jag och tar luren. "Hej, det är Rakel." "Hej! Jag ringer på uppdrag av Pro Hockey och vill tala med nån av föräldrarna i familjen." Jag blir naturligtvis lite konfunderad och svarar: "Du kanske vi tala med Linus." "Jag det går bra!" svarar tjejen hurtigt i andra luren. Jag fortsätter: "Linus Hugosson, han som är redaktör för tidningen." Nu blir det tyst i luren en stund, sedan fortsätter hon. "Jaha... ja, vi har ett erbjudande på en prenumeration... då kanske ni inte är intresserade." Jag ger henne det uppenbara svaret. "Nej, vi får ju ett par tidningar av varje nummer och jag tror nog att det räcker. Men... tack ändå." "Hej då" "Hej då"

Playdate?

Min goda vän Jenny ska komma och äta lunch på måndag. När jag berättar för Jana att Jennys son Samuel, som också är Janas klasskompis, ska följa med dem hem från skolan frågar hon: "Varför ska han komma?" Jag tyckte det var självklart, så förbryllad svarar jag: "För att ni ska få leka en stund innan Jenny åker hem." Jana tittar på mig lite överseende och säger i ett förklarande tonläge: "Samuel och jag är inte direkt kompisar." sen surnar hon till och tillägger med en butter uppsyn: "Han leker bara med Scott och Timmy."

Det är svårt att konkurera med bollsinne och snabba ben, om allt man har att erbjuda är en passion för dans och små gnagare. I alla fall om det är en sjuårig pojkes uppmärksamhet man konkurerar om.

Fifi på onsdag.

Limpan och jag har haft en ganska bestämd syn på hur mycket våra barn ska titta på Bolibompa. På senare tid, när Limpan jobbat mycket och jag varit hemma själv, har fredag-lördag-söndagsregeln blivit lite difus... eller mycket difus.

Idag, onsdag, när tjejerna satte sig för att titta på Bolibompa, kom "Fifi" som andra programpunkt. Jana utbrister först ett lyckojubel, sedan vänder hon sig till mig och säger: "Tack mamma, för att vi får till på Bolibompa när vi egentligen inte får titta på Bolibompa." "Varsågod." svarar jag. Efter en stund vänder hon sig till mig igen. "Kan vi inte alltid få titta på måndagar istället?" frågar hon bedjande. "Det är onsdag, Jana." "Jaha, kan vi få titta på onsdagar istället?"

Outtröttlig omtänksamhet.

Febe hade lite svårt att somna ikväll. Jag gick upp och satte mig på sängkanten för att prata med henne en liten stund. "Har du sett där?" Hon pekade på en madrass som låg på hennes golv. Hon förklarar vidare: "Om du inte kan sova inatt, så får du komma och sova där." "Tack Febe, vad snäll du är." Febe nickar. Jag ger henne en godnattpuss och går ner och sätter mig framför TV:n.

Efter en stund kommer hon ner till mig. "Jag ska bara säga en sak." säger hon snabbt, innan jag hinner skicka henne till sängs. "Filten som ligger på madrassen kan du ha som täcke. Om du hör något ljud är det bara jag som går på toa så du behöver inte bli rädd och skrika." "Okej, jag ska inte, jag lovar." "Bra."

Om ni undrar så är klockan 21:30 och hon sitter bredvid mig i soffan och tittar på film.

Tummen upp för fotografen!

Jobbigt med kläder.

För ett tag sedan köpte jag två klänningar till Febe. En av klänningarna har verkligen blivit hennes favorit. Efter att hon haft den till kyrkan tre söndagar i rad, la jag fram den andra nya klänningen. Resultat: Gråt och tandagnisslan.

Hon började med att gråta. "Jag viiiiill iiiiiinte haaa deeeen! Jag ville inte ändra mig. Så efter en stund dök hon upp. "Titta mamma, det är en fläck. Nu kan jag inte ha den." Hennes triumferande leende bleknade, när jag efter att ha tittat på den minimala pytte pytte pyttelilla fläcken, sa: "Den syns knappt, du kan ha klänningen åndå." "Åhhh" Jag fortsatte med morgon förberedelserna. Efter ytterligare en stund kommer Febe in i sovrummet och snyftar fram: "Vet du varför jag inte vill ha den här klänningen?" "Nej, varför?" "Det är min favoritklänning och jag vill inte att den ska bli smuttsig." "Det är okej, vi kan tvätta den." "Åhhh!!!"

Hon gick till kyrkan i klänningen. Efter den tredje oj-vilken-snygg-klänning-du-har-kommentaren såg hon riktigt nöjd ut. Jag tror inte jag kommer ha problem att få henne ha den klänningen i framtiden.

Ertappad med tappande.

Var på BVC för ett par dagar sedan. Det var Harrys sexmånaderskontroll med läkarundersökning och allt.

Doktorn hade fingrat på fontanellen, testat reflexer, kollat vikt- och längdkurva o.s.v. Efter allt detta fingrande, testande och kollande, vände hon sig till mig och frågade om det var något mer. Febe, mitt alltjämt informativa barn, vände sig till barnläkaren och sa: "Vi har tappat honom i golvet fyra gånger redan." Doktorn såg leende på mig. Jag tror hon väntade på någon typ av förklaring. Det känndes dock som att en utläggning över hur Harry boy rullat av sängen två gånger, soffan en gång och sedan blivit tappad av sin sjuåriga storasyster, inte skulle få mig att framså i bättre dager. Så jag stod tyst och såg Kvinnans leende bytas mot en frågande/orolig blick.

Hatar ni inte när det händer. Busted!