How far would you go...

...to win the war?

Vardagsmirakler.

Kunskap är ju något som kan vara en aningens bitterljuvt. Speciellt när man är barn. Vilken spänning att gå ut i skogen och se sig omkring under tiden fröken pekar ut Karljohan och Flugsvamp. "Visste du mamma, att det finns giftiga svampar i Svergie!?" Men sen så har vi ju det där med läxläsning, vilket är en helt annan femma. I alla fall för somliga av mina barn.

"Gumman, sätter du igång med matteläxan?" Jana sitter framför den lilla portabla DVD-spelaren. Utan att slita blicken från filmen svarar hon: "Jag har lämnat den uppe." "Hämta den då." Vill man få något gjort får man vara lite enträgen ibland. "Pust!"

Två minuter senare. "Jag hittar den inte, den är helt borta, jag får nog be fröken om en ny." Jana tittar på mig men lyssnar koncentrerat på ljuden som kommer ifrån vardagsrummet. "Då kan du ta fram bibelversen och memorera den." Av dotterns blick att dömma är jag en ovanligt jobbig mamma idag. Jana ger inte upp så lätt. "Bibelversboken är i skolan. Ibland lägger jag den i bänken och glömmer sen ta med den hem." "Jaha, du får väl göra läxorna imorgon istället." Säger jag uppgivet. Flickan skiner upp, vänder på klacken och tar riktning mot filmen som fortfarande rullar i vardagsrummet. Till hennes rygg säger jag: "Fast, det förståss, har du inte läst några läxor idag, får du nog hitta på något annat än att titta på film." Jag ser hur axlarna likom sjunker ihop.

Efter fem minuter kommer hon glatt inspringandes med ett papper i hand. "Titta! Min matteläxa! Det är ett Mirakel!" "Underbart!" utbrister jag. Ett-noll till mamman.

Hemligt värre!

Febe har lärt sig hur hon kan skriva hemliga medelanden med citronsaft. Hon komponerade ett till oss var. Är det någon som har sett "National Treasure" med Cage? Jag kan från och med igår rellatera till Jon Voights ångest när Cage försöker få fram det hemliga medelandet på det där mycket värdefulla självständighetsdokumentet (Ni förstår vad jag menar).

"Hej Mamma. Jag älskar dig. Derför jer jag (bortbrännt, hoppsan!) dig den här. Hälsningar Febe."

Jag får nog jobba på mina ta-fram-hemliga-medelanden-skills. Helst innan jag får för mig att jag ska smälta ner mina vigselringar eller demolera någon annan form av kärleksbevis från någon i familjen.

Titta så stor Valter blivit.

Oh, what a wonderful morning!

Vissa morgonar är inte som alla andra. Jag skulle kunna sluta där, för jag vet att de flest av er vet vad jag menar. Men... jag är också medveten om att det finns en hel hög med männinskor där ute som med spänning ser fram emot föräldraskapets nya utmaningar. Så nu berättar jag om min morgon, eller din om din framtid. Håll till godo.

Linus är på väg till jobbet. Jag har leget i halsfluss i några dagar, så efter att ha varit hemmaman måste han nu jobba ikapp. Det innebär tidiga morgonar och sena kvällar (läs tidiga morgonar).

När han passerar sin sömndruckna hustru säger han tveksamt: "Jag tror Harry luktar lite kiss." Mycket riktigt. Lilleman har, efter en natts kliande, fått blöjan på sniskan varpå storläkage infinner sig i den lilla vikarsängen från IKEA. Snappt tvättar jag av Harry och är på väg att ta itu med madrassen.

"Jana, kan du passa Valter medans jag tvättar Harrys madrass?" "Usch! Han har bajsar!" First things first. Valter har sin vana trogen ordnat med ett gediget avföringskalas i blöjan som naturligtvis spritt sig till pjamasen. Härligt!

Efter lite trixande med välrdsmästaren i skötbordsrullning är vi strax klara att ta itu med madrassen som ligger och osar i pojkarnas sovrum. Men först: "Jag kräks! Det är Janas stämma som brutalt river igenom den sköra morgonharmonin. "Jag kräks på golvet!" Trevligt. Fram med skurtrasa och hink.

Spyan är upptorkad. Madrassen står i torkskåpet. Jag har tagit en välbehövlig dusch. Jag har också agerat fredsmäklare i tredje och fjärde väldskriget. Vad nu? Frukost såklart!

Är allt värdelöst just nu? Inte alls. Harry har lärt sig säga "Prickig Korv".

Vänskapsskola.

Visst är jag stolt över alla mina fyra barn. Mitt varma modershjärta klappar dock ett extra slag när jag kommer in i lekrummet och ser resterna efter Febes vänskapsskola.

Vi har en hel radda med grannungar som ränner här dagarna i ända och jag misstänker att Fröken Febe gett sig den på att få pli på dem allihop. Hur det går med den saken får framtiden utvisa, men en sak är i alla fall säker: De har fått med en riktigt envis liten pedagog att göra.

Nu är frågan följande: Är du en "bra ven"? Om inte, kommer Febe garanterat att starta en studiecirkel inom kort. Det går bra att anmäla sig via bloggen.

Har Jultomten en korrekturläsare?

Om han har det, hoppas jag att han fått sparken.

Jag vet inte... eller?

Vissa saker blir en annan bara tvungen att lägga ut på internet, för att det inte ska glömmas.

Idag kom Jana ner för trappen. Hon var en gnutta upprörd, om man säger så. I sin hand håller hon en rosa sminklåda. Den var trasig. Tydligen hade lillasyster lånat den utan lov. En av hennes vänner hade av misstag slagit den i backen osv.

Efter att jag tröstat Jana, började jag försiktigt att förhöra Febe. "Vet du när asken gick sönder?" "Nej, det vet jag inte, för jag blundade just precis då!"

Självkännedom...

Härom dan slog Limpan sig ner bredvid mig vid köksbordet. Jag hade precis avslutat en tenkningsstund med flickorna. Alla pennor och papper låg kvar på bordet. "Jag behöver öva mig på att rita." säger han och grabbar bestämt tag i en kulspetspenna och lite ritpapper. I förundran betraktar jag min 29-åriga make när han producerar detta alster:

Det är kul att kunna rita, men att ha självkännedom är inte fy skam det heller.

att vara storasyster - rosor och törnen

Vart är örat?

Den här leken känner jag inte en enda mamma som inte lekt med sitt barn, eller gör jag det? Ni får höra av er i sån´t fall. Det sägs ju att "lite roar de små", men det här, får jag erkänna, roar mig med.

Oj, så trevligt vi hade.

Harry är taggad att åka. Väl där vill Jana inte göra annat än att mata fåglarna.

Bettan är bussig och hjälper mig med minstingen. Tack! Tack! Tack!

Ett par timmar vid Rynnigeviken med "träffpunkt" blev ett härligt äventyr för barnen... och roligt för Mamman.

Kram Kram

Underbara Hanna hade med sig gosaker att grilla. Mycket uppskattat av Febe.

Alice var en fena på att mata fåglar. Tillsammans gjorde barnen slut på allt som ens liknade bröd.

Abbe va ner i sjön och vände innan någon ens hann blinka. Därav pojke sittandes i strumpor enkom. Oj oj oj, så trevligt vi hade det.

Visst, alla sover!

Klockan åtta pratar jag i telefon med Limpan. "Har du lagt barnen?" Undrar han. "Visst, alla sover." blir mitt svar.

Halv nio hör jag prassel från övervåningen. Jag smyger inte upp för trappan, men nästan. När jag blickar in i Janas sovrum ser jag inte en liten flicka sussandes i en säng. Nej, två överaskade flickor tittar skamset upp mot mig. Jag skickar Febe i säng. Efter det tar jag itu med att milt tillrättavisa min äldsta dotter. "Du borde sova nu. Du ska upp tidigt imorgon...."

Nu är det dags att tala med den yngre varianten. Jag hinner knappt öppna munnen förrän hon drar igång. "Det var inte mitt fel, Jana kommer in till mig hela tiden." "Ja, men nu var det ju faktiskt du som var inne på hennes rum." kontrar jag. "Men hon väckte mig när jag låg och sov."

Tillbaka in på Janas rum. "Du får absolut inte, under någon som helst omständigthet, väcka Febe när hon somnat på kvällen" deklarerar jag i upprörd ton. "Det har jag inte gjort!" svarar hon. Tydligt förorättad över falska anklagelser, fortsätter hon upprört: "Hon var vaken när jag kom in till henne."

Återigen inne hos Febe hinner jag än en gång inte öppna munnen förrän Febe ursäktande pipper fram: "Jag kanske glömde att jag inte sov."

Snön är farlig för åttaåringar.

Flickorna har fått varsin cd-spelare i julklapp. Jana, har det visat sig, har en förkärlek för att lyssna på "Dagens eko" och andra nyhetssändningar på radio och sedan uppdatera sina kära föräldrar om allt mellan himmel och jord.

Härom dan kom hon ner till frukosten efter en nyhetssändning och medelade att barn upp till klass 2 inte skulle gå ut. Snön var för farlig för dem. Jag måste medge att jag tyckte att det lät lite konstigt, men mer än så reflekterade jag inte över det.

Idag var vi ute hos mina föräldrar och åt lunch. Som hastigast slänger jag ögat på en gamal "NA" som ligger på köksbänken. Jag fastnar på huvudnyheten på tidningens förstasida. Jag läser: "SMHI utfärdar en klass 2 vädervarning." Det kastade ju lite ljus över hur Jana utvecklat sin teori om snö som är farlig för barn under åtta år.

Banken får aldrig slut på pengar.

Tillsammans med sin Kalle Anka-tidning, får flickorna en underlig kikare som har en liten röd lampa. Lampan drivs naturligtvis med batteri, som inte finns med. Och inte har vi några hemma heller.

Vi är på väg till Maxi för att tjejerna ska få handla upp sina julklappspengar. Det är den 19:e, vilket är lika med en luspank mamma.

Febe undrar om vi inte kan passa på att köpa batterier till deras kikare. Jag svarar: "Vi får nog göra det imorgon, för jag har inga pengar." Febe tittar upp på mig med en blick fylld av panik. Sedan mildras paniken helt plötsligt när hon kommer på: "Vilken tur att vi har ett sån´t dära kort som man kan ta ut pengar från banken med." "Ja." Fyller Jana i. "Annars måste man ju gå till banken!" Febe fortsätter på samma bana: "Eller åka bil eller buss."

Ja, bara man kommer i kontakt med en godtycklig bank så löser sig alla ekonomiska trångmål helt automatiskt. För banken får ju aldrig slut på pengar.

Mitt underliga minne.

Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag kommer ihåg vissa saker. Det var länge sedan jag upptäckte att jag har ett minne som är en gnutta mer optimalt en vissa andras. Då snackar vi långtidsminne, barndomsminnen och dyligt, inte vilken tid ska jag till BVC på fredag. Suck!

Denna reflektion väcktes när jag skulle gratta min fd Barn- och Ungdomspastor Jocke på födelsedagen. Jag kom och tänka på den gång för ca. 20 år sedan när ett gäng ungar satt i hans bil, däribland jag. Vi läste serietidningar för att få bilresan att gå lite snabbare. I min tidning citerades en dikt av en fiktiv poet. Den gick så här:

"Luft är inte bara mat, men säll är den anka som dör i soluppgången... för sitt land."

Vad i all världen ska jag komma ihåg det för? Skulle verkligen föredragit om jag kunnat byta det mot exempelvis konjugatregeln, eller något annat matnyttigt.

Gossarnas morgonbestyr.

Harry startade dagen med äta en köttbulle som han hittat i soporna. Så därefter stod naturligtvis tandborstning på agendan.

Valter gör vad Valter brukar, fast lite gladare än vanligt. Förmodligen tänker han på hur lyckligt lottad han är som fick födas in i just vår familj.

Efter tandborstningen passar Harry på att uppdatera sig om vad grannarna sysslar med... eller så kör det förbi en plogbil.

Som ni säkert märker är det som jag alltid har sagt. Livet som hemmafru är som en enda lång och härlig semester. Förutom att jag verligen måste städa toan idag. Jippi!

Febe talar. Mamma skrattar.

Febe har fått mig att skratta idag. Inte bara en gång, utan två. Nu ska ni få höra.

1. "Jag får nästan aldrig hälsa på våran granne. Hon har alltid främlingar som ska komma." "Främlingar?" "Ja, hon säger inte besök utan främlingar." "Främmande." "Ja, främlingar."

2. "Usch, vad äckligt om det börjar brinna på natten!" "?" "Då måste ju alla springa ut i bara sina trosor och kalsonger." "Ja, det förstås."

Regler.

När jag skulle lägga tjejerna ikväll tog en snabb titt på deras badrum. Det skulle jag inte ha gjort. Förutom pastellfärgade hästar på golvet och en stor variation av plastkoppar på handfatet, hittade jag en stor tygbit som låg och guppade i badkaret tillsammans med det som en gång var innehållet i en schampooflaska. För övrigt hade en av mina döttrar lek frisör med tandkrämstuben. Handuken som tagits upp ny och fin tio minuter tidigare, låg nu på golvet i en stor rosa hög.

En vis mor hade väntat till dagen efter med att påpeka allt detta. Ikväll var jag inte det. Istället sprang jag fram och tillbaka i korridorren mellan flickornas sovrum och gastade ilsket förmaningar blandade med anklagelser.

Efter en lång argsint monolog, framförd av undertecknad, börjar ilskan avta. Jag kallar in Febe på Janas rum och vi börjar samtala om konstruktiva lösningar på det uppenbara problem av oordning som existerar på hela övervåningen. Vi kommer fram till att vi imorgon ska ta fram några enkla regler som ska gälla där uppe, för att underlätta renhållningen.

Efter en stund påminner Jana Febe om att hon hade regler förut för sitt rum. "Ja, det hade jag." erkänner Febe "Men jag glömmer hela tiaden bort dem." "Jaha, vad är det för regler?" undrar jag nyfiket och tänker att jag kanske kan få några uppslag för morgondagen. Febe funderar en stund och börjar sedan räkna upp de hon kommer ihåg: "Att inte snurra in sig i gardinen. Att inte hänga i gardinen. Att inte måla på möblerna... å så." Det är alltså på den nivån vi är.

Stortrut - ett släktdrag?

När man (läs jag) är frustrerad tenderar man (ni vet) att säga sådant man (...) inte riktigt menar eller ångrar, och ibland får man (!) hjälp på traven.

Frustrerad börjar undertecknad bli på grund av det faktum att Lilleman inte tilldelats något verkligt tilltalsnamn. Limpan och jag har helt enkelt inte kommit överens. Så vid en middag för inte så länge sedan kastade jag ur mig att Limpan helt och hållet fick välja namn så länge han gjorde så inom 24 timmar. "Då väljer jag Fredrik." Blir Limpans snabba svar och försök till humor. Jag som inte alls är på det humöret utbrister: "Fy, vad jobbig du är!" "Tack!" svarar Limpan lite väl kort. Jag gör ett försök till att släta över min grälsjuka kommentar. "Förlåt, du är inte jobbig. Du är... " Vad skulle jag säga? Snällare än "jobbig" men ändå måste det visa att han ter sig en gnutta besvärligt i den här situationen. Mer hinner jag inte tänka förrän Jana finner gott att fylla in. "Hopplös?"

Dagens slutsats: Små kastruller har inte bara öron, utan munnar också. Stora munnar. Det ska jag försöka hålla i åtanke nästa gång jag är påväg att öppna min stora mun.