Att gå över vägen - ett farligt företag

Febe hade följt med min goda vän Hanna hem för att hämta några leksaker som hon glömt senast hon var där. Efter ett tag kommer Jana in i köket tätt följd av Madde (barnens kompis). När Jana får reda på vart Febe tagit vägen undrar hon genast om hon också får gå dit. Hon blir mycket överaskad av mitt jakande svar och kontrollerar för säkerhets skull med tvivel i rösten: "Får vi gå över vägen?" "Ja, det går bra. Titta er noga för innan ni går över bara" svarar jag. Jana vill inte att jag ska ångra mig och försäkrar mig snabbt att "om en bil kommer nära så ska vi stanna" "Det blir bra det." svarar jag. Jana vill ingen bara försäkra sig om att alla är införstådda med den stundande promenaden som innebär att hon utan vuxensällskap ska korsa en väg som trafikeras av motorfordon och tillägger innan hon går: "Håll tummarna! Om vi aldrig kommer tillbaka, då är vi döda. Okej?" "Okej!" svarar jag och Limpan i en mun. Det är ju härligt att hon känner av stundens allvar.

stjäla, stjälat, stjälen

Febe tittar ut genom köksfönsteret och ropar överraskat: "Mamma din cyckelkorg har varit ute hela natten utan att ha blivit stjälen!" "Oj, vilken tur jag har!" svarar jag med spelad entusiasm väl medveten om att min cykelkorg inte längre är så attraktiv på svarta börsen efter jag demolerade den och mig i en vurpa på väg hem från sjukhuset en kväll förra veckan. "Jag och Jana ska hämta in den åt dig idag" säger hon bestämt och lägger till ett högtidligt: "Jag lovar."

En oförlåtlig synd?

Idag är den dagen då jag begick en oförlåtlig synd. Vi börjar från början.
Efter en lång stund av socaliserande i kyrkans kaffeteria är det dags att åka hem. I vanliga fall börjar stressen krypa på så där klockan 13:30. Barnen är snart outhärdligt gnälliga pga brist på en välbalanserad måltid. Inte idag. Vi sitter lugnt kvar till två, för vi har spagetti och köttfärssås i kylskåpet. Dvs. inget "Ahhh vad ska vi laga idag?" eller "Vad har vi hemma som går fort?". Väl hemma dukar jag fram och börjar värma upp maten på barnens tallrikar. Jag tittar på de långa spagettistråna och tänker:"Om jag skär de här nu så slipper jag sträcka mig över bordet sen". Jag tar fram mina bestick och skär upp spagettin i mer lätthanterliga bitar sedan händer det! Det som inte får hända. Jag gör det som bara inte får göras. Jag blandar ihop spagettin med köttfärssåsen!!! När jag ställer ner tallriken framför Febe stirrar hon på mig förfärat. Tårarna börjar sippra fram. "Jag vill ha köttfärssåsen på sidan om spagettin." Sympatin hörs igenom när jag försöker låta uppmuntrande. "Förlåt gumman, men nu blev det så här". Måltiden utan stress som jag sett framför mig är nu som bortblåst, nu är allt fel. "Du har gjort köttfärssåsen stark, den bränner på min tunga" osv. osv. Det hysteriska gråtandet övergår såsmåningom till ett stilla snyftande kombinerat med ett smaskande som avslutas med orden: "Kan jag få mer?"
Oförlåtlig var kanske att ta i, men jag lovar att det var så det känndes när stora våta tårar rullade ner på hennes kinder och hennes blå ögon såg in i mina och undrade: "Varför älskar du mig inte mamma, varför blandade du köttfärssåsen med spagettin?"

"tottosboll"

Av en händelse satt Jana och jag och pratade om vad grisens barn heter. För Jana var det naturligtvis mest naturligt att de hette "grisunge" eller än hellre "grisbäbis". När jag förklarar att grisens barn heter "griskulting" börjar hon skratta åt mig rakt ut: "Ha ha ha vad totit mamma, säger du det en gång till tallar jag dig tottosboll varenda dag." "Tyckte du att "griskulting" var så konstigt?" frågar jag, road över hennes glädjeutbrott. "Ha ha ha tottosboll, tottosboll tottosboll, ha ha ha!" blir svaret. För er som inte förstår Janaspråket betyder tottosboll naturligtvis kokosboll.

Det blåa röda havet

Jag läser för barnen varje kväll, en del i nattningsritualen som hänger kvar. Just nu håller vi på att beta oss igenom barnens bibel. Febe har varit i exstas varje kväll denna vecka eftersom vi läser om "eogypen".
Jag slår upp bibeln där vi var senast. Bilden visar ett tjugotal människor som går genom några blåaktiga, lite kurbitsliknande rundlar. Jana frågar: "Är de fortfarande i eogypen?" "Nja", svarar jag lite tvekande. "Nu är de ju på väg ut, genom Röda havet". "Det blåa havet" rättar hon mig snabbt och utan tvekan i rösten. "Jag vet att havet är blått, men det heter Röda havet", jag har nu lagt an en undervisande och lite överseende ton i min röst. "Varför det?" Jag märker att det faktum att ett blått hav kallas rött verkligen är förbryllande för henne. Jag svarar att jag inte vet varför havet fick det namnet. Då tittar hon på mig mycket bestämt och säger: "Det vet du visst, du är hukhöterska, berätta!" Med den blicken hon gav mig är jag fortfarande idag förvånad över att jag inte sprang och googlade på det istället för att sitta kvar och läsa vad som verkligen hände vid det "blåa röda havet".

Kom hem!

Dodis

Jana kommer in från lekparken hand i hand med Febe. Jag ser att hon är ledsen.
"Vad är det Jana?" utbrister en oroad moder. "Barnen retar mig" snyftar hon fram. "Varför retar de dig? kontrar en nu helt oförstående moder. "Jag säger dodis!" Men en förklarade röst inlägger lillasyster Febe: "Hon kan inte säga godis" "Nej" medger Jana "Jag säger dodis".