Idag är den dagen då jag begick en oförlåtlig synd. Vi börjar från början.
Efter en lång stund av socaliserande i kyrkans kaffeteria är det dags att åka hem. I vanliga fall börjar stressen krypa på så där klockan 13:30. Barnen är snart outhärdligt gnälliga pga brist på en välbalanserad måltid. Inte idag. Vi sitter lugnt kvar till två, för vi har spagetti och köttfärssås i kylskåpet. Dvs. inget "Ahhh vad ska vi laga idag?" eller "Vad har vi hemma som går fort?". Väl hemma dukar jag fram och börjar värma upp maten på barnens tallrikar. Jag tittar på de långa spagettistråna och tänker:"Om jag skär de här nu så slipper jag sträcka mig över bordet sen". Jag tar fram mina bestick och skär upp spagettin i mer lätthanterliga bitar sedan händer det! Det som inte får hända. Jag gör det som bara inte får göras. Jag blandar ihop spagettin med köttfärssåsen!!! När jag ställer ner tallriken framför Febe stirrar hon på mig förfärat. Tårarna börjar sippra fram. "Jag vill ha köttfärssåsen på sidan om spagettin." Sympatin hörs igenom när jag försöker låta uppmuntrande. "Förlåt gumman, men nu blev det så här". Måltiden utan stress som jag sett framför mig är nu som bortblåst, nu är allt fel. "Du har gjort köttfärssåsen stark, den bränner på min tunga" osv. osv. Det hysteriska gråtandet övergår såsmåningom till ett stilla snyftande kombinerat med ett smaskande som avslutas med orden: "Kan jag få mer?"
Oförlåtlig var kanske att ta i, men jag lovar att det var så det känndes när stora våta tårar rullade ner på hennes kinder och hennes blå ögon såg in i mina och undrade: "Varför älskar du mig inte mamma, varför blandade du köttfärssåsen med spagettin?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jasså, var det det som hände. Jag hade lite svårt att sova gott där på soffan. :-D
Nåja, Febe verkar glad nu iaf...
Puss.
Var i affären häromdagen och hörde en liten unge utbrista. "Du är den dummaste mamman i hela världen, jag hatar dig." Lilltjejen ifråga fick bara köpa snoddar och inget diadem. Jag höll på att börja gapskratta för jag kände så väl igen orden. Världen kan rasa snabbt när man har så stora problem:)
Tusen tack Kära Rakel!
Som vi har väntat! The Pekfinervals Fan Club vill, med mig som deras talesmann, uttrycka vår glädje, å det varmaste, över det faktum att vi har dig här igen! vi älskar er och eran fantastiska vardag!
er alltid!
/Esther
Ordf. för PFC (the Pekfingervals Fan Club)
Oj, vilken hög igenkänningsfaktor.
När man råkar hälla ketchup på riset istället för på köttbullarna eller själv rört om i Oboyen, ja då är krisen ett faktum.
Ett fel som gick ganska snabbt att åtgärda men som sände chockvågor längs bordet var när jag i hastigheten häromdagen knäppte på 5,5-åringen en haklapp.
Skicka en kommentar