Dags för uppdatering.

Idag är det den 29:e.

Inte roligt längre.

Beräknad den 19:e. Idag är det den 22:a.

Välutvecklade diskussionstekniker.

I dyningarna av ett chokladbollsbak hittar Jana en tallrik med pärlsockerrester. Sockerråtta som hon är börjar hon frenetiskt att slicka på tallriken. "Sluta slicka på tallriken!" lyder den uppenbara och omedelbara uppmaningen. Ingen reaktion. "SLUTA SLICKA PÅ TALLRIKEN!!!" Ökad ljudvolym har ingen som helst inverkan på min äldsta dotter. Med trejde upprepningen av uppmaningen dunkar jag den slev jag håller i handen i diskbänken. Ingenting. Nu inser jag att inget kommer att tränga igenom hennes sockerrus och går därför helt sonika fram och tar tallriken ur hennes händer.
Som brukligt hemma hos oss hamnar Jana i soffan för en stunds reflektion.
Efter ett par minuter kommer jag in i vardagsrummet för att prata om vad som har hänt.
Jana skriker: "Du bestämmer inte över mig!" Hon stirrar på mig med hatisk sockerabstinens. "Det gör jag visst det, jag är din mamma." kontrar jag lugnt. Med en högljud suck ger hon upp den trotsiga framtoningen och prövar en annan inriktning. Ömkligt tittar hon på mig och gnäller fram: "Jag kan inte låta bli sötsaker." Jag anpassaar mitt svar: "Då ska vi hjälpas åt. Du får försöka låta bli när du inte får ta socker eller godis och om du glömmer ska jag påminna dig." Jana upprepar sitt ömkliga gnällande. Jag fortsätter: "Och jag vill inte att du slickar på tallrikar. Jag säger inte till dig för att vara elak, om du slickar på en tallrik i skolan kan barnen skratta åt dig för man gör inte så." Gnället försvinner och hon glider smidigt in i självförsvar: "Jag skulle inte göra det i skolan jag skulle bara göra det hemma." "Jag vill inte att du gör det hemma heller, det är inte trevligt." Missnöjd över hur illa självförsvarstekniken fungerat, återgår hon till sin ömkliga framtoning och till mantrat: "Jag kan inte låta bli sötsaker." Jag svarar med ett abrupt: "Nu räcker det Jana!" och avslutar med ett mjukare: "Det kommer att gå jättebra." när jag lämnar vardagsrummet. "Det hade varit bättre om ni inte hade gett mig så mycket sötsaker när jag var liten." hör jag Jana säga när jag är halvvägs in i köket. Just det, så avrundar vi det hela med att skylla ifrån sig. Det rymms väldigt mycket människa i en sexåring.

Hockad och skakad.

Vår yngsta dotter har onekligen låtit sig språkligt inspireras av det faktum att hennes far sedan en tid tillbaka frilansat lite för kvällspressen.
Febe kommer ner på morgonen och har inte riktigt hunnit till toaletten i tid om jag uttrycker mig milt. Hon berättar att hon varken hade kissat eller borstat tänderna igår kväll. "Varför inte det?" undrar jag naturligtvis. Febe förklarar: "Jag blev hockad när pappa bara sa till Jana att kissa och borsta tänderna, han trodde att jag redan hade gjort det!"
Senare samma dag...
Febe ropar från hallen: "Du kommer att bli skakad när du ser det här!" "Ser vadå?" undrar jag nyfiket. Febe kommer in i sovrummet och håller demonstrativt upp ett skohorn i två delar högt över huvudet. Jag la an min mest skakade min och såg sedan på Febes belåtna leeende att det var den reaktionen hon varit ute efter.

Lever Jesus?

Det här underbara och påskiga blomster- /gräsarrangemanget kom Jana hem med igår och som ni säkert förstår har det fått en hedersplats på köksbordet.

Det som är det bästa med att ha sina barn på en kristen skola är att runt påsk väcks alla de riktigt djupa teologiska frågorna till liv. Om Jana som vuxen väljer ett par år av teologistudier på Uppsala Universitet i stället för ett par år på Livets Ords bibelskola kan jag i alla fall inte säga att jag inte såg tecken redan i tidig ålder.

Glad Påsk!

Från klarhet till klarhet.

Helt plötsligt stod det klart för mig var hon får allt ifrån. Ingen idé att skylla ifrån sig längre.

Är det ett fult ord?

Även om vi upehåller en viss språklig standard hemma är det svårt att parera alla influenser som kommer utifrån. I sommras hade jag exempelvis fullt sjå med att få mina barn att inse att det inte var okej att kalla, inte ens dumma, katter för "j**la katt".
Härom kvällen utbrister Jana: "Jag måste på toa!" "Jaha" säger jag och hör brådskan i hennes röst "Då får du springa upp, för pappa sitter på toa här nere." Jana springer fram till toadörren och rycker för säkerhets skull i den en gång. När hon bekräftat att det jag sagt stämmer utbrister hon ett irriterat: "Fy f*n!!" och sätter av mot övervåningen. "Vad sa du för något?" Ilskan i min röst fångar henne som mitt i ett steg. Hon stannar, huvudet dyker upp i dörrkarmen och tittar oskyldigt mot köksbordet där jag sitter. "Var det ett fult ord? Jag visste inte att det var ett fult ord." "Det är jättefult." Konstaterar jag. "Säg inte så igen."
När Jana begett sig till övervåningen för sina avsides bestyr tittar Febe på mig och säger stolt: "Jag visste att det var ett fult ord men jag skulle aldrig säga fy f*n."