Tillbakablickar

"Hon har sex och jag har bara fyra!" "Två papper hit eller dit spelar ingen roll Febe." Jag ser på Febes blick att hon inte tittar på sin mamma utan på världens alla orättvisor personifierade. Snabbt förflyttas jag tillbaka tjugo år i tiden.

Aron står i köket och måttar upp en halvlitersförpackning med GB-glass i tre delar. Ett otacksamt jobb med tanke på att den som delar upp glassen får välja sist, dvs. inte välja alls. Han är noggrann, mycket noggrann, ovillig att gå miste om en gnutta glass i onödan. Rebecka och jag står som hökar redo att slå ner på den glassbit som kan verka en aningen större än de andra. Aron är klar. För att undvika bråk, deklararas det från föräldrarfronten att jag får välja först. Tre exakt lika stora glassbitar ligger framför mig och svetten börjar rinna. Jag vet redan vad som kommer att hända, jag kommer efter en stunds ångest välja en bit och sedan tar Rebecka en och med ett triumferande leende tar Aron den sista biten och säger samtidigt: "Yes, jag fick den största!"

Tillbaka till nutid. "Här Febe, ta två till." Blicken hon ger mig förmedlar att jag är mamma igen.