Juver med fyra spenar

Flickorna och jag förgylde vår lördag med att gå på bio. Vad hade vi att välja på? Jo, du ska strax bli varse. "Artur och minimojerna" och "Bondgården". Med två lättskrämda djurälskare i släptåg var det inte mycket till val överhuvudtaget.

Vi missade bussen till stan pga ett byxbråk och tvingades handla obligatoriska filmtillbehör så som popcorn och läsk på ett Willys i närheten av busshållplatsen. Väl uppe på stan sprang (ni som känner mig vet att detta betyder snabbt promenderade) vi till biografen. De bokade biljetterna är släppta sedan länge men av någon anledning har ingen annan lagt beslag på mina kisspausvänliga platser på tredje raden percis vid utgången!?

Allt var klart. Barnen var kissade. Barnen satt på dynor. Godis, popcornpåsar och colaflaskor var öppnade. Ahhh! En kvart in i filmen konstateradejag följande: Alla tjurar i filmen hade juver med fyra spenar. Jag kunde inte ha överseende med det här.

Inte ens när Tjuren "Otis" får hjälp av sina lojala djurvänner att rädda den superdupergulliga lilla kycklingen "vad hon nu hette" från de utstuderat onskefulla prärievargarna och därigenom levererar moralkakan: "Tillsammans är vi starka!" kunde jag göra annat än att se och höra alla juver som dallrar omkring på alla tjurar i filmen. Det var trollbindande. Trollbindande.

Till och med nu, dagen efter, har jag inget annat svar på frågan "Hur var flimen?" än: "De hade juver... med fyra spenar."

Något nytt under solen.

Vi har precis tagit oss en isglass. När jag vänder mig om efter att ha slängt glasspappret möts jag av denna vision:

Den uppenbara frågan flödar från mina läppar: "Varför gräver du med händerna i munnen?" Jag ser in i Febes ögon och blicken säger mig att det uppenbara svaret är på väg: "Jag känner hur kallt det är i munnen." Jana tittar intresserat på Febe och sedan på mig. "Mamma kan du ta min glass? Jag vill också känna." Förbluffad tar jag glasspinnen och tittar över köksbordet på mina två flickor som förnöjsamt tittar på varandra i samförstånd. De har båda händerna inkörda i munnen så långt som det är möjligt utan att framkalla en kräkreflex. Det där gjorde jag aldrig när jag var liten och jag som trodde jag att jag tänkte på allt.

Jesus är bäst men ändå kung

Limpans försök att imitera Runesson vid middagsbordet resulterade i en diskussion om Jesus är bäst eller inte. Jana tycker till skillnad från sina föräldrar att Jesus inte alls är bäst. "Varför inte det?" frågar jag och undrar för mig själv om barnatron börjar svikta redan vid sex års ålder hos alla barn. "Jesus är ju kung." Jag nickar. "Kungar tar barn och bäbisar! Det har jag hört", säger Jana. "Det är bara dumma kungar som gör det, Jesus är ju en snäll kung", förklarar Limpan.
Uppdrag utfört: Barnatro stabiliserad.

Att gå över vägen - ett farligt företag

Febe hade följt med min goda vän Hanna hem för att hämta några leksaker som hon glömt senast hon var där. Efter ett tag kommer Jana in i köket tätt följd av Madde (barnens kompis). När Jana får reda på vart Febe tagit vägen undrar hon genast om hon också får gå dit. Hon blir mycket överaskad av mitt jakande svar och kontrollerar för säkerhets skull med tvivel i rösten: "Får vi gå över vägen?" "Ja, det går bra. Titta er noga för innan ni går över bara" svarar jag. Jana vill inte att jag ska ångra mig och försäkrar mig snabbt att "om en bil kommer nära så ska vi stanna" "Det blir bra det." svarar jag. Jana vill ingen bara försäkra sig om att alla är införstådda med den stundande promenaden som innebär att hon utan vuxensällskap ska korsa en väg som trafikeras av motorfordon och tillägger innan hon går: "Håll tummarna! Om vi aldrig kommer tillbaka, då är vi döda. Okej?" "Okej!" svarar jag och Limpan i en mun. Det är ju härligt att hon känner av stundens allvar.

stjäla, stjälat, stjälen

Febe tittar ut genom köksfönsteret och ropar överraskat: "Mamma din cyckelkorg har varit ute hela natten utan att ha blivit stjälen!" "Oj, vilken tur jag har!" svarar jag med spelad entusiasm väl medveten om att min cykelkorg inte längre är så attraktiv på svarta börsen efter jag demolerade den och mig i en vurpa på väg hem från sjukhuset en kväll förra veckan. "Jag och Jana ska hämta in den åt dig idag" säger hon bestämt och lägger till ett högtidligt: "Jag lovar."

En oförlåtlig synd?

Idag är den dagen då jag begick en oförlåtlig synd. Vi börjar från början.
Efter en lång stund av socaliserande i kyrkans kaffeteria är det dags att åka hem. I vanliga fall börjar stressen krypa på så där klockan 13:30. Barnen är snart outhärdligt gnälliga pga brist på en välbalanserad måltid. Inte idag. Vi sitter lugnt kvar till två, för vi har spagetti och köttfärssås i kylskåpet. Dvs. inget "Ahhh vad ska vi laga idag?" eller "Vad har vi hemma som går fort?". Väl hemma dukar jag fram och börjar värma upp maten på barnens tallrikar. Jag tittar på de långa spagettistråna och tänker:"Om jag skär de här nu så slipper jag sträcka mig över bordet sen". Jag tar fram mina bestick och skär upp spagettin i mer lätthanterliga bitar sedan händer det! Det som inte får hända. Jag gör det som bara inte får göras. Jag blandar ihop spagettin med köttfärssåsen!!! När jag ställer ner tallriken framför Febe stirrar hon på mig förfärat. Tårarna börjar sippra fram. "Jag vill ha köttfärssåsen på sidan om spagettin." Sympatin hörs igenom när jag försöker låta uppmuntrande. "Förlåt gumman, men nu blev det så här". Måltiden utan stress som jag sett framför mig är nu som bortblåst, nu är allt fel. "Du har gjort köttfärssåsen stark, den bränner på min tunga" osv. osv. Det hysteriska gråtandet övergår såsmåningom till ett stilla snyftande kombinerat med ett smaskande som avslutas med orden: "Kan jag få mer?"
Oförlåtlig var kanske att ta i, men jag lovar att det var så det känndes när stora våta tårar rullade ner på hennes kinder och hennes blå ögon såg in i mina och undrade: "Varför älskar du mig inte mamma, varför blandade du köttfärssåsen med spagettin?"