Det är tyst när jag vaknar. Vi vet alla att det inte bådar för något gott. Jag tittar in i barnens rum och ser till min förvåning att Febe ligger kvar i sängen och sover. Min intuition och det faktum att Janas skor inte finns i hallen, såger mig att hon har gått ut.
Efter en fem minuters debatt med mig själv om jag ska gå ut och leta efter henne i morgonrock eller klä mig först, löser sig problemet automatiskt när Jana kommer inknallandes med grannflickorna Ronja och Ella i släptåg. "Får vi leka hos er?" Åh, de är så gulliga att jag inte kan stå emot. "Visst, det går bra." "Får vi gå upp och leka?" Aha! Jag äger lite motståndskraft för tvillingarnas till synes oändliga charm. "Nej, det går inte. Febe ligger och sover fortfarande. Ni kan leka under trappen."
Efter två minuter hittar tjejerna gitarrerna som Jana och Febe fick i julas. Ovillig att göra något som ska förstöra ett framtida musikintresse låter jag tjejerna dundra på. Avbryts görs de ändå av Febes hesa morgonröst. Korrekt och välartikulerande (det har hon fått från sin far) tar hon till orda: "Kan ni vara snälla och vara lite tysta, jag försöker sova." Man kunde ha hört en knappnål falla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar