Oönskad graviditet behöver inte innebära oönskat barn

I ärlighetens namn vet jag inte vad hon svarade på för inlägg. Svaret i sig fick mig dock att rysa inombords.
"Huvudfrågan är inte att minska antalet aborter. Huvudfrågan är att minska antalet oönskade graviditeter..."
Jag är chockad att detta kan komma från Svenska Barnmorskeförbundets ordförande. Betyder det att vi inom sjukvården kan strunta i att förebygga oönskade graviditeter så länge abort finns att tillgå. Jag vet knappt vad jag ska säga och jag tappar inte orden lätt. Jag vet, jag är en frikyrklig fanatiker som fick mitt första barn via en "oönskad graviditet" när jag var 2o år och ensam. Jag vet att en graviditet inte alltid upplevs som underbar vid första anblicken.
Jag satt framför barnmorskan på MVC ensam och rädd. Jag hade precis påbörjat en 4,5 års universitetsutbildning som skulle läggas på hyllan och jag skulle göra allt "i fel ordning". Hon var 50+ och lugn som en filbunke och sa till mig: "Ibland är vi inte tillräckligt felxibla i Sverige, jag tror att det här kommer att gå bättre än du tror."
Hon hade rätt! Hon var mitt pepp under hela graviditeten... och nu har jag Jana som ni läst massa om på min blogg, min äldsta knäppis.
Nu till poängen. Någon som är så rutinerad att vara ordförande i Svenska Barnmorskeföreningen borde veta att - en oönskad graviditet inte automatiskt blir ett oönskat barn.

Grattis!

Vår underbara ungdomspastor firade sin 30 årsdag igårkväll. Jana och Febe bestämde sig för att göra var sitt kort till jubelaren. När Jana var klar beskådade hon sin kreation med stolthet i blicken och började genast sjung: "Han kommer att älska mig, han kommer att att älska mig!"

Ni kanske undrar varför jag tog just den här bilden av alla 300 vi tog den kvällen. Det är därför att hans fru, tillika min bönegruppsledare, Crista var så underbart vacker, en riktig "rockersbrud" och det fick ni inte bara missa.

Varde tystnad!

Det är tyst när jag vaknar. Vi vet alla att det inte bådar för något gott. Jag tittar in i barnens rum och ser till min förvåning att Febe ligger kvar i sängen och sover. Min intuition och det faktum att Janas skor inte finns i hallen, såger mig att hon har gått ut.
Efter en fem minuters debatt med mig själv om jag ska gå ut och leta efter henne i morgonrock eller klä mig först, löser sig problemet automatiskt när Jana kommer inknallandes med grannflickorna Ronja och Ella i släptåg. "Får vi leka hos er?" Åh, de är så gulliga att jag inte kan stå emot. "Visst, det går bra." "Får vi gå upp och leka?" Aha! Jag äger lite motståndskraft för tvillingarnas till synes oändliga charm. "Nej, det går inte. Febe ligger och sover fortfarande. Ni kan leka under trappen."
Efter två minuter hittar tjejerna gitarrerna som Jana och Febe fick i julas. Ovillig att göra något som ska förstöra ett framtida musikintresse låter jag tjejerna dundra på. Avbryts görs de ändå av Febes hesa morgonröst. Korrekt och välartikulerande (det har hon fått från sin far) tar hon till orda: "Kan ni vara snälla och vara lite tysta, jag försöker sova." Man kunde ha hört en knappnål falla.

Härligt!

Åhdal var på besök i vår kyrka igår. Den stora höjdpunkten var en gammal bekant, Elisabet Odebäck. Hon gav en del av sig själv i sitt framförande (som vanligt!). Det var underbart att se och höra henne igen. En skiva med Elisabeth skulle inte jag tacka nej till, för hon delar med sig av Jesus i allt hon gör. Tack så mycket. Inte bara jag utan mina underbara tjejer släppte loss till musiken. När grabbarna skulle ta upp tråden igen ville inte Jana vara med längre. Hon tjurade sig genom hela underbara och kultiga "jag väntar på dig". Efter det gav jag upp och vi gick ut. Efter en lång stund kom Limpan, som för övrigt agrerade som kvällens fotograf, ut. "Får jag gå in en stund?" det finns hopp i mina ögon. "Visst, gör det." Det finns lycka och tacksamhet i mina ögon. Jag öppnar dörren till kyrksalen hör: "Aaaaah" sedan: "tystnad" och efter det: "applåder". Tja... jag tror i alla fall att jag fick ut det bästa av den där konserten.

Juver med fyra spenar

Flickorna och jag förgylde vår lördag med att gå på bio. Vad hade vi att välja på? Jo, du ska strax bli varse. "Artur och minimojerna" och "Bondgården". Med två lättskrämda djurälskare i släptåg var det inte mycket till val överhuvudtaget.

Vi missade bussen till stan pga ett byxbråk och tvingades handla obligatoriska filmtillbehör så som popcorn och läsk på ett Willys i närheten av busshållplatsen. Väl uppe på stan sprang (ni som känner mig vet att detta betyder snabbt promenderade) vi till biografen. De bokade biljetterna är släppta sedan länge men av någon anledning har ingen annan lagt beslag på mina kisspausvänliga platser på tredje raden percis vid utgången!?

Allt var klart. Barnen var kissade. Barnen satt på dynor. Godis, popcornpåsar och colaflaskor var öppnade. Ahhh! En kvart in i filmen konstateradejag följande: Alla tjurar i filmen hade juver med fyra spenar. Jag kunde inte ha överseende med det här.

Inte ens när Tjuren "Otis" får hjälp av sina lojala djurvänner att rädda den superdupergulliga lilla kycklingen "vad hon nu hette" från de utstuderat onskefulla prärievargarna och därigenom levererar moralkakan: "Tillsammans är vi starka!" kunde jag göra annat än att se och höra alla juver som dallrar omkring på alla tjurar i filmen. Det var trollbindande. Trollbindande.

Till och med nu, dagen efter, har jag inget annat svar på frågan "Hur var flimen?" än: "De hade juver... med fyra spenar."

Något nytt under solen.

Vi har precis tagit oss en isglass. När jag vänder mig om efter att ha slängt glasspappret möts jag av denna vision:

Den uppenbara frågan flödar från mina läppar: "Varför gräver du med händerna i munnen?" Jag ser in i Febes ögon och blicken säger mig att det uppenbara svaret är på väg: "Jag känner hur kallt det är i munnen." Jana tittar intresserat på Febe och sedan på mig. "Mamma kan du ta min glass? Jag vill också känna." Förbluffad tar jag glasspinnen och tittar över köksbordet på mina två flickor som förnöjsamt tittar på varandra i samförstånd. De har båda händerna inkörda i munnen så långt som det är möjligt utan att framkalla en kräkreflex. Det där gjorde jag aldrig när jag var liten och jag som trodde jag att jag tänkte på allt.

Jesus är bäst men ändå kung

Limpans försök att imitera Runesson vid middagsbordet resulterade i en diskussion om Jesus är bäst eller inte. Jana tycker till skillnad från sina föräldrar att Jesus inte alls är bäst. "Varför inte det?" frågar jag och undrar för mig själv om barnatron börjar svikta redan vid sex års ålder hos alla barn. "Jesus är ju kung." Jag nickar. "Kungar tar barn och bäbisar! Det har jag hört", säger Jana. "Det är bara dumma kungar som gör det, Jesus är ju en snäll kung", förklarar Limpan.
Uppdrag utfört: Barnatro stabiliserad.