Det värsta är över och nu är det nedförsbacke.

Nu var han äntligen ute. Om ni nu skulle vara intreserade av att veta hur det gick till, så har min underbare make delat med sig av det på sin blogg som finns länkad här på sidan om. Jag nöjer mig med att sakta låta allt falla ned i glömskans hav för att enbart återuppstå vid ljudet av mitt eget klagande "Ja, just det. Nu minns jag." vid en eventuell förlossning av ett femte barn. "Jaha!" säger ni, "Ett femte barn." "Inte troligt." säger jag.

Önskelistor.

Det har blivit dags att samla in årets önskelistor. Flickorna är så stora nu att de skriver sina själva. När jag fick dem igår, insåg jag omedelbart att detta var bloggmatrial.

Janas önskeliska:
en kanin. levande.
sygrerer
en hund. levande.

Febes önskelista:
Plongbok.
Pengar.
Dubelvangn.
Baridåkor.
Dåkläder.
Leksakhästar.
Slut!

Det är inte svårt att gissa sig till vad som kommer att införskaffas till Jana. Ledtråd: Det kommer inte vara levande. När det gäller Febe, kan vi notera att hon verkkligen tagit fasta på det har med punkt och stor bokstav. Jag tror att fröken Maria skulle vara stolt.

Krav på hygien.

Jag vet inte om jag i tidigare inlägg kåserat över min yngsta dotters höga standard vad det gäller hygien. Redan som treåring kommenderade hon en av Limpans barndomsvänner att rengöra sin toalett. Vid besök på hamburgerestauranger torkade hon av flott från fingrarna på en servett efter varje pommes. Då var hon knappt över året. Under en lång period vägrade hon att överhuvudtaget befatta sig med offentliga toaletter om de inte var tillräckligt "fläsha", och det kan jag medela att det inte var många som var.

Nu var det länge sedan Febes hygienkrav ställt till det för omgivningen. När jag tittar på hennes rum skulle jag nästan kunna tro att hon fallit ner i det andra diket. Om det inte var för det som hände förra helgen.

Min graviditet har börjat att allvarligt tära på mina krafter. Efter ett samtal med min syster erbjöd hon sig att ta med sig flickorna hem till sig över helgen. Limpan och jag skulle få ta det lungt. Jana, som älskar att som sätter färg på vardagen, taggade på direkt. Hon ville inget hellre än att slänga sig iväg till Kolbäck så fort som möjligt.

Febe däremot, var skeptisk. Jag hade redan själavårdat henne en lång stund på grund av att det fanns en risk att systra mi och hennes två pojkar skulle delta i veckans fredagsmys. Katastrof! Hon var inte riktigt över det när vi kom med förslaget att Jana och hon skulle sova borta över helgen. Hon tittade upp på mig och skakade intensivt på huvudet. "Jaha" sa jag, "Då blir det bara Jana som åker då, och så får du vara kvar här med Harry." Rebecka trixar lite: "Vill du inte sova i bäddsoffan med Jana som ni gjorde förra gången?" Jag ser på Febe att hon är uppenbart frestad men det är något som tar emot. Hon kryper sig nära nära mig och viskar i mitt öra: "Jag vill åka, men bara om Aiden badar först, för han luktar så äckligt."

Sagt och gjort. Rebecka slängde ner sin älsta son i badkaret och sedan hade Limpan och jag lugn och ro en hel helg.

Julmys

Ikväll iordningställdes Harrys rum för mys. Jana och Febe slet fram flitar och dyligt, tände julstjärnor och juleljus. Allt för att optimera julstämningen i rummet. Myset inleds av en dockteater om en isbjörn som kommit till Sverige och upptäckt att det var så kallt här att han fick ta in på hotell. Fortsättningsvis fick jag höra halva "Nu tändas tusen gyllne (?) ljus." Efter det tar Febe plats på berättarpallen och vi får höra julevangeliet. När Jana lite kritiskt kommenterar att hon utelämnat "de vise männen" svarar Febe att hon inte kommit dit än i sin "barnens bibel". Avslutningsvis ställer sig febe framför ett tänt ljus och stirrar begrundande in i det. Denna spontana monolog blev resultatet av hennes begrundande:

"Gud är som ett ljus, inget mörker finns i honom. Om vi förlåter honom, ser han det inte mer. Bråk och sån´t. Ja, han är precis som ett ljus. På julen har man många ljus och om man slår ihop det blir det som när Gud kommer ner... eller en ängel. Men Gud ÄR inte ett ljus. Han är SOM ett ljus, för att mörker och sån´t inte finns i honom."

Inte vad jag förväntade mig.

Det är snart dags för Febes födelsedagskalas. Det fick bli ett tjejkalas i år igen. Detta pga två pojkar i klassen som hon tycker är "allderles för bråkiga" och inte vill bjuda in. Både Limpan och jag var överens om att men inte enbart kunde utesluta två barn ur klassen från kalaset, bråkiga eller ej. Kompromissen landade i det stundande tjejkalaset. Med bara töser på gästlistan han Febe nu möjlighet att bjuda ett antal utanför klassen. Hon valde tre tjejer ur sin systers klass... hm. Limpan och jag försökte lirka ur Febe om hon överhuvudtaget kännde alla tre flickorna eller om inbjudan var ett resultat av en beundrad storasysters påverkan.

En kväll är Febe och jag på väg till Marieberg för att inhandla matriell till inbjudningskortstillverkningen som skulle ske än senare på kvällen. När vi sitter ensamma i bilen passar jag på att ärligt fråga om de inbjudna flickorna: "Är de dina vänner eller är det Jana som sagt att du ska bjuda dem? Jag vet att du känner R och vill bjuda henne, men jag har aldrig hört dig prata om varken K eller L." Febe vrider huvudet mot mig och svarar: "K och jag träffas i kojan på rasten ibland, men vi umgås egentligen inte så mycket. Men L hon är på mig hela tiden."

På något sätt är det inte så jag förväntade mig att en sexårig flicka skulle formulera sig, inte ens Limpan och min sexåriga flicka.

Vaccinationsfeber.

I tisdags var det dags att ta barnen till BVC för att bli vaccinerade. När vi kom fram till vårdcentralen ringlade sig kön lång. Det var bara att ställa sig längst bak och hålla god min. Som tur var hade jag med mig en ask russin för att få en viss liten pojke att sitta kvar i vagnen.

Efter att min vän Karen och jag (med barn) köat i ca. 50 minuter stängde pernsonalen på vårdcentralen, helt utan förvarning, ner. Där stod jag, höggravid, med tre barn. Efter 50 minuters köande, stod jag framför en stängd grind. Graviditetshormonerna tog så klart överhand och undertecknad började gråta. Japp!

Jana tittar på mig med medlidande i blicken och säger tröstande: "Jesus sitter på tronen i alla fall och vi är frälsta." Snabbt tvingas jag inse hur rätt hon har. Jag gör mitt bästa att ha överseende med och till och med förlåta inblandade för den fantastiskt oproffsiga behandlingen jag tidigare blivit utsatt för. Karen kan intyga att det gick si så där.

Efter det bestämde jag raskt att vi skulle rädda resten av dagen med hjälp av tacos, tv-tittande och läxfri dag. Flickorna kände snabbt vilket humör jag var på och passade på att trixa till sig lite läsk och varsin chokladkalender. Oj, vilken trevlig kväll vi hade!

Heta debatter och krigiska diskussioner.

På senaste tiden har mina två äldsta döttrar haft svårt att hitta en gemensam nämnare. Som det visat sig, kan nästan vad som helst ge upphov till nästintill krigiska diskussioner. Fairytopia eller Mermadia? Spel eller pussel? Ostbågar eller chips? Ute eller inne? Oenigheten dem emellan tycktes oändlig. Igår, på eftermiddagen, hörde jag dem dra igång igen. Nu kanske ni undrar vad ämnet för stundens heta debatt måne vara. Här ska ni ni få höra: "Musik är stämning eller stämning är musik".

???

Nybörjarjournalistik.

Febe kom och överlämnade detta medelande till mig för en tid sedan. Texten löd:


"SViNiFÖRLFSAN HaR SBiDRi SiR MÖNA HR BLiViT HUQA AV SViNiFÖRSLAN"

En moders översättning, för den som nu mot förmodan behöver det:

"Svininfluensan har spridit sig. Många har blivit sjuka i svininfluensan."

Strålande barnvakt.

Underbara Sofia åtog sig uppgiften att passa våra tre barn när min man och jag bevistade ett bröllop. Eftersom hon aldrig tidigare träffat Harry och på grund av Febes antibarnvaktssammanbrott kvällen innan, var jag en aningens aningens orolig. Denna oro frambringade ett samtal hem ca. 19:12.

Febe svarar: "Hallå!" "Hej, det är mamma. Hur går det?" "Bra, vi ska baka bröd nu som heter skum! Va?... jaha... det heter scones. Sen ska vi göra milkshake och äta det till kvällsmat." Allt detta rapporterades mycket entusiastiskt. "Är det kul att ha Sofia som barnvakt?" undrar jag. "Jaaaa." svara Febe nästan drömskt.

Nästa morgon hittar jag Jana, helt otippat, framför TV:n. Jag sätter mig bredvid och undrar om hon hade kul med Sofia igår. Surt tittar Jana upp från "bollibompa" och svarar rappt: "Nej, jag fick inte åka sparkcyckel."

Nu kanske du inte tycker att hon verkar sååå strålade. Men som rutinerad småbarnsförälder kan jag meddela följande:

Helt nöjda barn - barnvakt som inte kan säga ifrån - barnastyrt kaos på torpet.
Delvis missnöjda barn - barnvakt som kan säga ifrån - ordning och reda.

Jag kommer definitivt ringa henne igen.

Så här härlig kan men se ut om man är åtta år.

Extra gäst.

Igår hade min dotter Febe och jag nöjet att vara inbjudna på Jonnas fyraårskalas. På vägen dit anförtrode sig Febe till mig, i och med att hon avslöjade att en flicka som inte var bjuden på kalaset bara skulle dyka upp med sina inbjudna småsyskon och se om hon också fick vara med. Eftersom jag känner tösen ifråga blev jag lite förbyllad. Hon är nämligen hela nio fyllda och brukar seldom vistas hemma hon familjen Gadd. Rent spontant utbrast jag: "Men vad ska hon göra där, hon är ju inte kompis med Jonna?" Febe stirrade på mig uppenbart irriterad och så svarade hon rappt och upprört: "Vad ska hon göra där? Hon ska väl leka! Vad ska hon göra där? Hon kanske tycker om att spela och de har spel! Vad ska hon göra där? Hon kanske tycker om att pussla och de har pussel!" Jag stoppade snabbt ner händerna i byxfickan för att inte få fingrarna avbitna.

Puss puss pussgurka!

Jag kollade igenom min telefon idag. Förde över bilder och filmer till datorn. Ni vet, sån´t där tråkigt man kan komma på att ta itu med på regniga dagar. Hittade det här underbara klippet på min systerson. Hur gullig får man vara?

Oskuld.

Jana hade med sig en lapp från skolan. Tydligen hade två män stannat utanför skolan och försökt locka med sig barn in i bilen med hjälp av godis. Otäckt. Men som ni förstår gav det här upphov till en lång rad koversationer om "farliga gubbar med smutsiga tankar". Efter ett par dagar började flickorna undra över vad för otäckheter de två männen kunnde tänkas utsätta oskyldiga barn för. Här kommer det värsta tänkbara från vardera barn.

Febe: "Dom kanske säger: "Kom, så får du godis." Men sen så får man inte det!"

Jana: "Kanske säger dom: "Här får du äppeldricka." Men så är det ÖL!"

Att det är det värsta tänkbara de kan tänka sig bli utsatta för, känns faktiskt lite betryggande och en smula roande också naturligtvis.

Reklam för vernisage.

Jag klättrade upp i Febes våningssäng ikväll för att ta en liten pratstund innan det var dags för god natt. Febe undrade om jag skulle komma till hennes vernisage imorgon. Det kan jag naturligtvis inte missa! "Vad är det du har gjort?" frågar jag nyfiket. Som svar på min fråga kommer en fem minuter lång uppräkning över olika tekningstekniker á la förskolan. Hon har naturligtvis använnt sig av samtliga. Efter det ger hon mig en noggrann beskrivning av ett hus av färgade tändstickor och papper som också ska ställas ut. Sen avslutar hon allt med ett stort leende och orden:"...fast, jag behöver ju inte avslöja allt."

Visst känner jag mig älskad!

Idag singlade ett ark med papper ner från övervåningen. Det var ett brev från min äldsta dotter och så här löd det:

"Jag tyker at du är snel.

För at du är den pästa.

Mamma över ela veden.

Bus och kram och hdå"

Det måste var omöjligt att inte känna sig älskad och uppskattad som mamma efter en sådan välarbetad hyllning. I alla fall för mig.

Philadelphia?

David (pojken som på bliden misshandlas av Harry) är det närmaste bror Harry har. Philadelphia betyder, om jag inte missminner mig, kärlek till bröder. Tyvärr har vi inte upptäckt mycket av den varan än så länge. Beror förmodligen på att han bara har haft flickor att öva på. Ja, så säger vi att det är!

Harry in your face.

Näringslära enligt Febe.

Att Febe har en mamma som äter GI-mat märktes tydligt idag vid middagsbordet. Till middag serverades våfflor med grädde och sylt eller socker. Halvvägs genom sin tredje våffla stannade Febe upp och det här är samtalet som följde: "Mamma, är det socker i grädde?" Febe pekar demonstrativt med sitt lilla pekfinger ner i den blå plastbunken på köksbordet som är fylld med grädde. "Nej." svarar jag. Jag försöker ignorera barnens kolhydratrika festmåltid och koncentrerar mig istället på min avokado och morotsgucca. När jag tittar upp stirrar Febe rätt in i mina ögon med ett ansiktsuttryck som lyser av lättnad. "Vá bra! Då äter i alla fall något nyttigt till maten."

Lämnade det till lite längre fram i uppfostran att förklara syltens påverkan på blodsockret, blodsockrets påverkan på insulinutsöndringen och insulinets påverkan på den nyligen konsumerade grädden. Jag menar, är man sex år, strax över 110 cm och väger dramatiska 15 kg, kan man nog äta både grädde och sylt på sina våfflor ett tag till.

Ett ruttet mango.

Febe har ett väldigt speciellt förhållande till sin pappa. I alla typer av tävlingar, spel eller kapplöpningar ändrar hon reglerna så att han ska förlora. Förloraren får ofta epitetet: "ett ruttet mango". Leder Limpan hör man ofta Febe flåsande ropa: "Försten dit är ett ruttet mango!" Springer jag lite kvickt förbi honom, ändrar hon sig snabbt. Då blir naturligtvis tvåan ett ruttet mango osv.

Dagens kamp var en glassätartävling. Inte helt otippat låg Limpan i ledning när Febe gör sin, inte så överaskande, proklamation: "Den som äter upp sin glass först är ett ruttet mango!" Limpan har för länge sedan slutat ägna dessa uttalanden någon uppmärksamhet och äter i lugn och ro upp sin glass. När han plockar ut glasspinnen ur munnen, helt befriad från glass, skriker Febe triumferande: "Pappa blev ett ruttet mango." Limpan tittar upp och konstaterar lugnt: "Blev och blev, det är jag väl hela tiden i din värld."

Smakprov från vår australiensiska vecka.

Aiden (flickornas kusin) kommer inspringandes in i köket, där syster och jag uppehåller oss för tillfället. Han har ett glatt och smått euforiskt uttryck i ansiktet när han säger: "My tusin gave me a tiss!

Vi sitter vid middagsbordet och lilla Elih känner sig mätt och belåten. Aiden har redan lämnat bordet efter den obligatoriska artighetsramsan: "Thank you for much lovely dinner. May I please leave the table?" Elih försöker nu att klämma sig förbi sin mor för att komma igång med efterlängtad eftemiddagslek. Rebecka tittar på pojken och frågar uppfodrande: "Elih, what do you say?" Utan att ägna henne en blick, fullt konsentrerad på sitt utbrytarförsök och den stundande leken, ropar han: "Move!"

Gissa djuret.

Vid middagsbordet idag turades Jana och Febe om att hitta på djurgåtor. Ibland var det lätt, ibland inte. Så här lät en av Febes gåtor:

"Det är ett djur som inte bor i Sveriges. Det är oranget, kan gapa jättestort och bor i vattnet."

Jag tänkte så det knakade. Efter att jag mentalt gått igenom varenda djurlexikon som min äldre bror tryckt upp i ansiktet på mig som barn, och ändå inte funnit något passande, drog jag slutsatsen att Febe kanske missat på färgen. Därför gissade jag: "Flodhäst!" Febe tittar på mig lite överseende och säger sedan: "Den är inte orana... jag menar grön!" Två små rodnader uppenbaras på hennes kinder. Jana är inte sen att ta tillfället i akt: "Krokodil!!!" Febe glömmer i förtjusning all tidigare skam och utropar: "Rätt!" Kvar sitter jag, snuvad på en poäng. Om vi nu hade räknat poäng.

Fortsatt förundran.

Igår hämtade jag flickorna från skolan. Det var första gången de åkte i bilen med enbart mig. När vi tagit oss genom stan och börjat närma oss hemmet säger Febe, med rösten varm av uppmuntran: "Vad duktig du är mamma. Nu har du kört jättelänge utan att krasha."

Men denna kommentaren och de från tidigare inlägg i bakfickan, undrar jag om min yngsta dotter inte har några som helst förväntningar på mig? Eller är glaset helt enkelt bara konstant halvfullt?

Körkort - Check!

Idag är lyckans och glädjens dag. Jag klarade min uppkörning och har körkortet i hamn, så att säga. Men som vanligt passerar varken större eller mindre händelser varken obemärkt eller okomenterat. Denna gång var det Febe som ville dela med sig av sin livsvisdom och sina genomtänkta slutsatser till både Limpan och mig:

Till Limpan: "Vá bra! Nu behöver inte du skrika åt mamma mer, när ni kör."

Till mig: "Det är ett mirakel! Jag bedde att du skulle få ditt körkort och så fick du det! Det är ett mirakel!"

Vart är all lugn och ro?

Harry boy kryper eller snarare släpar sig fram till önskad destination. Det betyder att numera måste pojken passas varje sekund. Jag har haft det så underbart lyxigt fram tills nu. Nu får jag nog nöja mig med enbart underbart ett år eller så.

Hur mycket är klockan?

Klockan börjar närma sig halv sju och familjen väntar på att faderskapet ska komma hem.

"Nu kan jag vad klockan är?" Triumferar Febe från köket med blicken säkert fastlåst på urtavlan över dörrkarmen. "Ann-Britt har lärt oss." "Vad duktig du är." svarar jag bekräftande. Febe lägger an en undervisande ton och börjar förklara hur man läser klockan: "Om den står på sexan är den halv. Sen är den det stora av dom som den står emellan." Jag är helt med på vad hon menar. "Kan du se hur mycket klockan är nu?" frågar jag som vill testa hennes nyvunna kunskaper. "Japp!", svarar hon självsäkert, "den är halv fyra!"

Som ni säkert redan listat ut var klockan tjugo över sex, men man kan ju inte ha koll på allt på en gång. Vi får ta det där med långa och korta visare vid ett senare tillfälle.

Harry boy goes Bollywood.

Just ikväll.

Just ikväll är Limpan i Globen och tittar på "Sportgalan".
Just ikväll målar Jana dit nya födelsemärken i Febes öra med en röd penna.
Just ikväll kräks Harry boy.
Just ikväll spiller Febe ut ett glas med vatten över sig själv.
Just ikväll kräks Harry boy, igen.
Just ikväll blir Harry boy förkyld av alla hastiga och mindre lustiga duschar och vill inte somna.
Just ikväll kom jag i säng lite senare och tröttare än planerat...

...men det är okej, det ingår i paketet.

Sve-ri-ges!

Jana har sedan urminnes tider envisats med att lägga till ett "s" i slutet på Sverige, trots att hon inte talar om något typ av ägande eller dyligt. I morse fick min språkälskande man nog. "Det heter bara "Sverige" och inte "Sveriges", säger han försiktigt. "Sveriges?", svarar Jana lite prövande. "Nej, "Sverige"!". Limpan låter lite mer bestämd nu. Jana är inte den som är sen att tuffa upp sig för att hävda sin sak. Hon tar det långsamt men bestämt, stavelse för stavelse: "Sve-ri-ges, "Sveriges". Limpan suckar uppgivet. Han klev upp allderles för tidigt, för att orka ha en svenskalektion med Jana en lördagförmiddag. Limpan har förlorat striden, men inte kriget.

Koll på hygien.

Efter en kaskad av spyor vid frukostbordet sitter Harry boy i badbaljan tillsammans med Jana. Att dela ett bad med sin lillebror är ett privilegium som det krävs en strikt turordning för, annars kommer armageddon tidigt till Jorden. Nåja, tillbaka till morgonens lustighet. Eftersom det är Janas tur att sitta i baljan, undrar Febe om hon får tvätta honom. "Visst, du kan hämta en tvättlapp i skötrummet" svarar jag. Febe stannar upp och med viss tveksamhet i sin röst frågar hon: "Ska jag inte ha två lappar, jag får väl inte använda snoppen till huvudet?"

Jag måste erkänna att det tog en halv minut innan jag fattade vad hon menade. Men när jag väl gjorde det upplevde jag en uppmuntran i att vissa hygiensika principer har fastnat. Lovely.