Tittut!

Tacksägelse.

Kan inte låta bli att lägga in ett litet citat från min älsta dotter. Detta är hennes kvällsbön:

"Tack för marsvinen.

Tack för den här underbara dagen

och grattis.

... fast vi vet inte hur gammal han är.

Kanske är han miljarders...

Amen!

Med det säger jag God Jul och hoppas att ni haft en lika underbar julafton som vi.

Febe 6 år!

Är det nå´n som inte tävlat i en "kolasnörestafett" på ett barnkalas som liten. När jag tittar på bilderna förstår jag varför. Den här bilden är helt klart med i kampen om att bli med på studentplakatet om tolv år.

Nytt och gammalt.

Febe sitter vid matbordet och tampas med sin spagetti som inte riktigt vill inta sin plats på gaffeln. Efter en lite stund konstaterar hon: "Jag måste kniven använda." Lite gammalsvenskt tycker jag och Limpan, till och med för familjen Hugosson.

Lite senare, när hon upptäckt att bolibompa börjat, vill hon snabbt lämna bordet. Glaset som hon nyss fyllt till bredden med sockerdricka är fortfarande fullt. "Jag dricker inte upp." säger hon försiktigt. "Jag tog bara två k..." Hon fastnar och Limpan försöker hjälpa henne på traven: "Kl...? Febe chansar: "Klumpar!" Limpan och jag börjar skratta. Hon inser då att hon förmodligen inte druckit två klumpar och prövar igen: "Plumpar!" Vi skrattar glatt vidare. "Klumpisar" blir den tredje och sista seriösa chansningen innan det hela spårar ur och Febe glatt spottar ur sig 6-års-komiska förslag som exempelvis "kalasbanan".

Grattis underbara Aiden!

Telefonförsäljare.

Igår hade jag ett något underligt samtal med en telefonförsäljare. Det lät ungefär så här.

Febe kom in med telefonluren. "Mamma, det är någon som vill prata med dig. Jag kommer inte ihåg vad hon heter." "Okej, tack gumman!" svarar jag och tar luren. "Hej, det är Rakel." "Hej! Jag ringer på uppdrag av Pro Hockey och vill tala med nån av föräldrarna i familjen." Jag blir naturligtvis lite konfunderad och svarar: "Du kanske vi tala med Linus." "Jag det går bra!" svarar tjejen hurtigt i andra luren. Jag fortsätter: "Linus Hugosson, han som är redaktör för tidningen." Nu blir det tyst i luren en stund, sedan fortsätter hon. "Jaha... ja, vi har ett erbjudande på en prenumeration... då kanske ni inte är intresserade." Jag ger henne det uppenbara svaret. "Nej, vi får ju ett par tidningar av varje nummer och jag tror nog att det räcker. Men... tack ändå." "Hej då" "Hej då"

Playdate?

Min goda vän Jenny ska komma och äta lunch på måndag. När jag berättar för Jana att Jennys son Samuel, som också är Janas klasskompis, ska följa med dem hem från skolan frågar hon: "Varför ska han komma?" Jag tyckte det var självklart, så förbryllad svarar jag: "För att ni ska få leka en stund innan Jenny åker hem." Jana tittar på mig lite överseende och säger i ett förklarande tonläge: "Samuel och jag är inte direkt kompisar." sen surnar hon till och tillägger med en butter uppsyn: "Han leker bara med Scott och Timmy."

Det är svårt att konkurera med bollsinne och snabba ben, om allt man har att erbjuda är en passion för dans och små gnagare. I alla fall om det är en sjuårig pojkes uppmärksamhet man konkurerar om.

Fifi på onsdag.

Limpan och jag har haft en ganska bestämd syn på hur mycket våra barn ska titta på Bolibompa. På senare tid, när Limpan jobbat mycket och jag varit hemma själv, har fredag-lördag-söndagsregeln blivit lite difus... eller mycket difus.

Idag, onsdag, när tjejerna satte sig för att titta på Bolibompa, kom "Fifi" som andra programpunkt. Jana utbrister först ett lyckojubel, sedan vänder hon sig till mig och säger: "Tack mamma, för att vi får till på Bolibompa när vi egentligen inte får titta på Bolibompa." "Varsågod." svarar jag. Efter en stund vänder hon sig till mig igen. "Kan vi inte alltid få titta på måndagar istället?" frågar hon bedjande. "Det är onsdag, Jana." "Jaha, kan vi få titta på onsdagar istället?"

Outtröttlig omtänksamhet.

Febe hade lite svårt att somna ikväll. Jag gick upp och satte mig på sängkanten för att prata med henne en liten stund. "Har du sett där?" Hon pekade på en madrass som låg på hennes golv. Hon förklarar vidare: "Om du inte kan sova inatt, så får du komma och sova där." "Tack Febe, vad snäll du är." Febe nickar. Jag ger henne en godnattpuss och går ner och sätter mig framför TV:n.

Efter en stund kommer hon ner till mig. "Jag ska bara säga en sak." säger hon snabbt, innan jag hinner skicka henne till sängs. "Filten som ligger på madrassen kan du ha som täcke. Om du hör något ljud är det bara jag som går på toa så du behöver inte bli rädd och skrika." "Okej, jag ska inte, jag lovar." "Bra."

Om ni undrar så är klockan 21:30 och hon sitter bredvid mig i soffan och tittar på film.

Tummen upp för fotografen!

Jobbigt med kläder.

För ett tag sedan köpte jag två klänningar till Febe. En av klänningarna har verkligen blivit hennes favorit. Efter att hon haft den till kyrkan tre söndagar i rad, la jag fram den andra nya klänningen. Resultat: Gråt och tandagnisslan.

Hon började med att gråta. "Jag viiiiill iiiiiinte haaa deeeen! Jag ville inte ändra mig. Så efter en stund dök hon upp. "Titta mamma, det är en fläck. Nu kan jag inte ha den." Hennes triumferande leende bleknade, när jag efter att ha tittat på den minimala pytte pytte pyttelilla fläcken, sa: "Den syns knappt, du kan ha klänningen åndå." "Åhhh" Jag fortsatte med morgon förberedelserna. Efter ytterligare en stund kommer Febe in i sovrummet och snyftar fram: "Vet du varför jag inte vill ha den här klänningen?" "Nej, varför?" "Det är min favoritklänning och jag vill inte att den ska bli smuttsig." "Det är okej, vi kan tvätta den." "Åhhh!!!"

Hon gick till kyrkan i klänningen. Efter den tredje oj-vilken-snygg-klänning-du-har-kommentaren såg hon riktigt nöjd ut. Jag tror inte jag kommer ha problem att få henne ha den klänningen i framtiden.

Ertappad med tappande.

Var på BVC för ett par dagar sedan. Det var Harrys sexmånaderskontroll med läkarundersökning och allt.

Doktorn hade fingrat på fontanellen, testat reflexer, kollat vikt- och längdkurva o.s.v. Efter allt detta fingrande, testande och kollande, vände hon sig till mig och frågade om det var något mer. Febe, mitt alltjämt informativa barn, vände sig till barnläkaren och sa: "Vi har tappat honom i golvet fyra gånger redan." Doktorn såg leende på mig. Jag tror hon väntade på någon typ av förklaring. Det känndes dock som att en utläggning över hur Harry boy rullat av sängen två gånger, soffan en gång och sedan blivit tappad av sin sjuåriga storasyster, inte skulle få mig att framså i bättre dager. Så jag stod tyst och såg Kvinnans leende bytas mot en frågande/orolig blick.

Hatar ni inte när det händer. Busted!

Våra juveler.

Åka eller inte åka?

Barnen och jag var på stan. Tjejerna var i desperat behov av mellis och Harry boy var ännu värre däran. Så jag fortsatte helt sonika förbi min tilltänkta destination, busshållplatsen, och satte kurs mot "de gyllene bågarna".

Efter en upptankning av energidepåerna med ett helt gäng snabba kolhydrater, verkar barnen redo för nya äventyr. "Ska vi vänta lite med att åka hem och gå och till i pysselaffären?" frågar jag. Visst, det vill tjejerna gärna. Vi tar två steg in i butiken när jag får syn på ett helt gäng söta väggdekorationer. "Titta tjejer, vilka fina!" utropar jag entusiastiskt. "Kan vi inte få sådana mamma?" undrar Febe. "Nej, vi ska inte köpa något idag." medelar jag bestämmt. Febe ändrar snabbt tillvägagångssätt. "Kaaan vi inte fååhåå, jag viiihiiill!!!" gnäller hon fram samtidigt som hon förvrider ansiktet i något som liknar en smärtsam grimas.

"Jaha" suckar jag. "Det här var tydligen ingen bra idé, kom så åker vi hem." När jag vänder på vagnen 0ch påbörjar mina två steg ut ur butiken, vänder sig Jana till sin lillasyster och säger, något irriterat: "Tack så mycket, Febe!" Febes smärtsamma uttryck ersätts av en förvånad min som sedan övergår till en uppgiven. Efter en ljudlig suck vänder hon sig om och följer karavanen ut ur butiken och mot vår ursprungliga destination: Busshållplatsen.

Ser inte det här mysigt ut?

Hur mycket tror ni att det kostar att bygga en jättevagn och sedan betala någon som drar runt en i den?

Stora framsteg i barnens motorika utveckling.

Jana kan, efter mycket om och men, komma igång själv och cyckla på sin stora cyckel. Den har stått oanvänd sedan den införskaffades i våras.

Febe bemästrar nu att cyckla utan stödhjul. Jana tyckte dock att Febe också skulle lära sig att komma igång själv som hon hade gjort. Igår vid frukostbordet försökte hon förklara för Febe hur det gick till. Efter en lång stund lessnar Febe på att bli påmind om sina motoriska brister och säger: "Vi kan prata om det där när vi kommer ut. Nu kan vi prata om hur duktig jag är." Jana avbryter genast sina instruktioner och börjar berömma sin lillasyster.

Harry rullar från mage till rygg och tillbaka. Jag upptäckte den färdigheten när jag härromdan hittade honom under min säng, fast jag var ganska säker på att jag la honom ovanpå. Han var lika arg som han var dammig när jag tog tag i fötterna och drog fram honom.

Hur nära kan jag komma...

...innan han börjar äta på objektivet?

Tacksam för livet.

Kollade in svt:s debatt om abort ikväll.

Kom och tänka på när jag blev gravid med Jana för åtta år sedan. Limpan och jag var knappt ett par, hade precis påbörjat en utbildning på universitetet och var som de flesta andra studenter, ung och luspank. Jag tänkte göra abort, jag erkänner det. Jag kunde inte.

Jana har precis börjat första klass. Hon älskar matte, men hatar svenska. Hon är impulsiv, slåss och sparkas. Hon hittar på nya sånger varje dag, som hon sjunger för mig när jag sitter i soffan. Hon är naiv och gör vadhelst hennes kompisar säger åt henne. Hon älskar sin lillebror mer än allt annat i världen. Hon filosoferar ofta över Guds existens. Hon sparar sin veckopeng i en liten plastkista som hon förvarar i vårt kryddskåp. När hon blir arg är jag "inte hennes kompis". När hon blir glad skrattar hon så hon knappt kan andas.

Hon är en gåva, mer värd än mitt eget liv. Jag kommer alltid vara tacksam för att hon fick bli till. Tacksam att jag inte kunde. Tacksam för livet.

Mindre god...

Vi satt vid matbordet och pratade om hur fort eller långsamt alla på skolan äter. Ett otroligt intressant samtalsämne, om man är sex och sju år visar det sig.

Febe konstaterar: "L blir alltid klar senast och han äter med händerna, fast han är äldre än mig." "Jag är klar när åttan eller nian kommer:" medelar Jana, sen stannar hon upp för att tänka efter och fortsätter sedan: "Men om det är äckel-päckelmat, då blir jag sist." "Ja, om det är äckelmat kommer L före mig." erkänner Febe.

Äckel-päckel, jag hoppas verkligen inte att de säger det så fröken hör. Månadens språkprojekt: Omvandla "Äckel-päckel" till "mindre god".

Pappas flicka.

I detta nu har jag skickat barnen skrikandes att gå och borsta tänderna och kissa. De skriker för att de inte får kvällsfika. Vi åt nämligen middag kl. 18:00 och nu är kl. 19:00.

Det låter ungefär så här: "Åhhhh, om jag inte får mat så dör jag och kan inte sova... åhhh... Pappa är snällast i världen, mamma är sämst." Jana tittar in i vardagsrummet där jag sitter. "Du är sämst!" upprepar hon. "Det går bra det" svarar jag, "Jag kan vara sämst ikväll." Då störtar hon fram, kastar sig i mina armar och utbrister gråtandes: "Jag tycker inte om dig längre. Det är den sämsta dagen. Vi får inte gå ut. Vi får ingen kvällsfika. Pappa är inte hemma. Igår var jag ledsen och då myste pappa med mig. Jag saknar pappa."

Nu vet ni kanske inte hur det är hemma hos oss, men att pappa premieras framför mamma hör inte till det vanliga. Oj, vad Limpan kommer bli stolt när han läser det här inlägget.

Andra mammor.

Som alla säkert är fullt medvetna om är det inte bara jag som har barn. Två andra mammor har, i sin önskan att beskriva moderskapets frustraion, uttryckt sig så klockrent att jag bara måste få göra det allmänt känt.

Den först var Febes dagisfröken. En morgon för ett par, tre år sedan, när jag kom inspringandes på dagis försenad och högröd av stress och annat barnrelaterat, tittade hon lungt på mig och sa, något i stil med: " Man har sånna dar. Senast igår kände jag för att gå ut och dunka huvudet i asfalten."

Den andra var min underbara granne som, när vi såg hennes två minsta vildar springa runt i lekparken, uttryckte det så här: "Jag står och tittar på dem och försöker komma på något possitivt att säga till dem och det enda jag kan komma på är: "Vad duktig du är på att klättra i bokhyllan.", "Vilket fint mönster du gör med blommjorden på golvet." eller "Oj, vilka vackra rosetter ni har knytit på sladdarna.""

Att vara mamma är ibland lika frustrerande som det är underbart och givande. Att få sätta ord på sina tankar är, i alla fall för mig, det enda sättet att sortera vad som är vettigt och vad som inte är det. Det som är vettigt kan jag behålla som livsvisdom och det som inte är det kan jag lägga ut på bloggen för att roa mig själv och min omgivning.

Sångstund med Febe

"Nu ska jag sjunga för dig." Febe sätter sig på soffan mittemot mig i vardagsrummet. Hon är iklädd ett par jeans, en smutsig t-shirt och mina gamla studentmössa. I handen håller hon en gammal bok som Limpan räddat från ett gamalt bibliotek i en pingstkyrka. Nu är det en sångbok. Hon börjar sjunga, helt egenkomponerat.

Du är med mig, vart jag än går.
Du är med mig när jag svänger på en gata.
Du är med mig hela tiden.

Om blixten slår ner
Slår ner i mitt huvud
Så gör det ingenting
För du är med mig.
Jag får vara med dig i himmelen.

När åskan låter och jag blir rädd
Gör det ingenting
Jag har hört den tusen gånger, tusen gånger, tusen gånger.
Kanske inte tusen gånger, kanske fem eller sex.

Nu har jag sjungit länge för dig min mamma.
Nu är musikstunden slut.

Hon stänger sångboken och promenerar ut ur vardagsrummet.

Panik på torpet.

Linus lyfte på en planka och där låg de... tre små små små möss. Jana och Febe sprang raskt fram och plockade upp dem, la dem i en gammal hink. Hinken inreddes också med torrt gräs och lunch serverades i form av två skivor lagrad ost. Med en förmaning från morfar om att djuren absolut inte fick tas in i huset, sprang tjejerna iväg.

De stackars små liven plockades i och ur hinken stup i kvarten, klappades och kramades. Var femte minut kom tjejerna fram till mig och undrade om vi i alla fall inte kunde ta hem dem. Var på jag naturligtvis nekade bestämt. Febe gick så långt att hon ringde min bror Abbe för att ta reda på vad mössen kunde äta mer än ost.

Omkring klockan fyra var katastrofen ett faktum. Mormor kom hem. Limpan instruerade tjejerna om att hinken måste placeras en god bit från mormors bil, huset och naturligtvis vägen emellan dem två. Det hjälpte inte. Visst ställde de hinken lydigt där far deras instruerat, men Jana plockade upp en mus i handen och började gå mot mormor. Mormor, som är musfobiker, började i sin tur springa från Jana in i huset. Limpan försökte bestämt förklara att mormor inte ville se musen, att hon var rädd för den. Då började Jana gråta helt hysteriskt, för, som hon uttrykte det, älskade hon sina möss så mycket att hon inte kunde låta bli att visa dem i alla fall.

Mössen befriades från hinken och fick bo i skogen. Jag fick ägna en lång stund åt kramar och tröstande ord. Efter en stund sa Jana att hon mådde bättre men om vi sa "ordet" igen skulle hon bli påmind och börja gråta än en gång. Tror ni att Febe kunde hålla sig?

Sockersöta Fridborgsgener.

Svårt att komma över hur fantastiskt gullig min systerson Aiden är. Bäka borde föda ett barn varje år.

Presenttips!

Fick en postorderkatalog i posten idag. Har du en nära väns födelsedag som närmar sig med stormsteg. Var inte orolig, detta och mer står att finna i sortimentet hos "Sparköp, postorder AB". För mer information gå in på http://www.sparkop.com/ ...eller inte.

Dessa självhäftande kuddar håller lösgommen på plats hela dagen. Med mentholsmak... (Need they say more?)
Pris per set om 30 st från 79,90 kr

Sköna och varma innesockor med roliga kattapplikationer. Dessa hittar du bara hos oss! (Ensamrätt på kattsockor, inte illa.)
Pris per par 89,90 kr

Dina träd i trädgården kommer garanterat att väcka uppmärksamhet när du monterat detta "ansikte". (?!)
Pris per set från 69,90 kr

Jag satt med Harry Boy i knät och Jana klappade honom. Efter en lång tystnad säger hon med ömhet i rösten: "Han har så lent skinn." "Ja, visst har han." Svarar jag. Jana fortsätter: "Man vill nästan döda honom och ta hans skinn." När hon tittar upp ser hon förmodligen en gnutta förfäran i mitt ansikte för hon tillägger snabbt: "Fast det ska vi inte göra!" "Nej, helst inte." Svarar jag.

Konsekvensen av plötslig död.

Igår drog ett ruskigt åskoväder igenom vår hemstad. Barnen och jag satt i tryggt förvar i lägenheten och väntade på Limpan. Limpan i sin tur var sen, hade glömmt sin mobil och det faktum att vi skulle iväg på ett kalas vid fem.

Halv sex var barnen och jag färdiga med kalaspiffning och paketinslagning och det återstod enkom en försvunnen make och far. Febe, som i sin natur är lite änslig vid plötsliga väderväxlingar, började oroa sig för sin pappa. "Om han inte kommer hem, då är han död." Hon tittade undrande på mig. "Vad menar du? Han är inte död, bara lite sen." Försökte jag lugna henne. "Om han träffas av blixten då dör han." Förklarade hon vidare. "Ja, om blixten träffar honom, då dör han." Blev jag tvungen att hålla med. Febe funderade ett tag och presenterade sedan resultatet: "Då får vi gå till kalaset." "Tror du att vi skulle gå på ett kalas om pappa dog" Jag frågade mest för att se hur hon skulle svara. Febe tittar förvånat upp på mig och ansiktet formligen lyste ut ett stort "Varför inte!"

En på fyra.

Min käre far och dennes underbara maka skulle till Viby kyrka en söndagkväll. Eftersom Limpan och jag deltagit i högmässan (!) på förmiddagen, ringde "den underbara makan" till Limpan för vägbeskrivning.

Efter att ha färdats en bit på vägen vänder sig min far mot sin fru och frågar: "Hur skulle vi åka nu då? Hon svarar: "Först skulle man åka antingen till höger eller till vänster och sedan skulle man åka antingen till höger eller till vänster."

Efter fruktlösa försök att få tag på Limpan igen, beslutar de sig att försöka hitta ändå. Ett modigt beslut med tanke på att, med befintlig vägbeskrivning är det en på fyra att Viby kyrka såsmåningom dyker upp framför dem. Men vi ska nog vara tacksamma över resan dit inte innefattade ytterligare en korsning.

Transformering.

I början av sommaren lyckades Jana förvandla sin lillasyster, från en söt femåring med sommarlockar i håret, till en snusande femåring, som just överlevt sitt första barslagsmål, med sommarlockar i håret.

Hur? En ordentlig knuff ner i stenplattorna på uteplatsen. Men som ni ser är hon den typen som ler mot motgångar.

Grattis till mig!

Jag gratulerar,

jag gratulerar,

jag gratulerar på min födelsedag!

Självkännedom hos en femåring.

Vi hade varit och handlat, på inköpslistan fanns nya nappar till Harry Boy. Det är snart två och ett halvt år sedan tog Febe steget in i de stora barnens värld och slutade använda napp. Trots det utspelade sig denna konversationen oss emellan, en helt vanlig tisdag.

"Jag tycker att vi borde lägga napparna högt upp." Febe betraktar napparna med trånande blickar. "Varför då?" "För att de som är tuttsugna inte ska ta dem?" Jag börjar ana vart det här är påväg, men frågar ändå: "Vem skulle bli tuttsugen, förutom Harry Boy?" Kinderna rodnar och med blicken ner i marken svarar hon: "Till exempel jag."

Det gäller att känna till sina egna svagheter.

för bioälskare

Det var dags för lite kvalitetstid med Jana. Eftersom hon är lika filmtokig som sin mor, bestämde jag mig för att ta henne med på bio. Vi valde uppföjlaren till en av barnens favoriter, "barnen i garderoben ".

Väl inne i biosalongen, med en stor cola i kopphållaren mellan våra stolar och en låda med popcorn i famnen, sitter Jana på en dyna för att se ordentligt. Hon vrider huvudet bakåt och betraktar tyst övriga biobesökare som tagit plats bakom oss. Sedan lutar hon sig tillbaka i sin stol och konstaterar: "Det här är livet!"

Gängbråk i förorten.

När jag sitter på toa (ursäkta, alla känsliga) en eftermiddag, hör jag Jana komma in genom ytterdörren. Hon har någon med sig. Sedan hör jag: "Kom in.... vänta.... " och efter det något som låter misstänkt likt: "Här har du, så du kan slå dem." I samma stund som jag slänger ur mig: "Vad gör ni?" Hör jag ytterdörren gå igen.

När jag kommer ut från toan (återigen, ursäkta) tittar jag på Febe, familjens djungeltelegraf. Febe är på väg att spricka av skvalleriver och jag förstår att mina öron än en gång tjänat mig väl. Jag hoppar i mina toffler och kastar mig ut genom dörren.
Ute möter mig en förunderlig syn. Jana har med allt från paraplyn och trollspön till avskalade pinnar beväpnat ett gäng ungar som slåss med ett annat gäng ungar, som förmodligen beväpnat sig själva.

"Vad håller ni på med!" Min barska ton är lika effektiv som pauseknappen på en fjärrkontroll. "Ni kan göra illa varandra" blandat med "Det var det dummaste..." rinner ur mig samtidigt som jag rycker pinnar och rosa tillhyggen ur händerna på barn till höger och vänster. På vägen tillbaka till lägenheten rycker jag tag i Jana och drar henne med mig hem.

Om ni inte hade gissat det, så har hon utegångsförbud.

Elaka mamman slår till.

Febe har varit ute och lekt i lekparken hela dagen och nu är det dags för middag. I brist på insperation erbjuds ris eller potatis och tonfisk. Inget av det serverade faller min yngsta dotter i smaken. Så när resten av familjen sitter runt bordet och väntar på att bli fulltaliga, ligger Febe och låtsassover i gästrummet.

Efter maten är det dags att städa på rummet. Febe är så trött att det tar henne tio minuter att ta sig upp för trappan under högljuda snyftningar. När jag kommer upp för att hjälpa till med städningen är Jana redan i full gång, men vem ligger och låtsasover på sängen om inte Febe?
När tjejerna kissar och borstar tänderna säger jag att Febe kan lägga sig på en gång eftersom hon är så trött. "Får se om jag blir pigg efter jag har borstat tänderna." säger Febe och ser oförskämt uppfriskad ut. Då slår den elaka mamman till, "Om du somnar i gästsängen innan maten, inte orkar ta dig upp för trappan och somnar när du ska städa med din syster, så orkar du inte titta på TV med oss nu. Jag tror att du inte var trött utan lurades för att du inte ville äta eller städa och då får du inte heller titta på TV utan måste gå och lägga dig."

Under tiden resten av familjen tittade på TV låg flickebarnet i sin säng och skrek ur sig sin besvikelse över elaka mammor och livets övriga orättvisor och detta pågick i inte mindre än en halvtimme. Det enda jag kunde tänka på under den halvtimmen var: "Vilken uttålighet!"

Vart var det jag la honom?

Igår var jag något stressad när jag väntade på att Limpan skull komma hem så jag kunde åka iväg på lärjungagrupp. När jag var på väg att ringa min älskade och något försenade make frågade Febe: "Vet du var pappa är?" Ett "NEJ!" kom ut lite mer irriterat än vad jag tänkt mig. Febe som alltid vill vara hjälpsam och inte reflekterade över levande varelsers förmåga till självständig förflyttning undrade försiktigt: "Vart var han senast?"

Duld vs. dult

Jana har i födelsedagspresent fått en drake. Draken är dekorerad med "Disney Prinsessorna". Janas favorit är prinsessan Jasmine och hon gör allt för att få alla andra att tycka som hon.

Idag höll hon upp draken framför mig och frågade: "Vilken tycker du är finast?" "Belle." Jana ger mig en missnöjd blick. "Jag tycker Jasmine är finare, för titta här." hon pekar på prinsessans alla smycken. "Duld, duld, duld och duld." sedan pekar hon demonstrativt på Belles accessoarer "Dult, dult, dult och dult."

Ont om utrymme.

Om ni undrar över bristen på blogginlägg, så beror det på att detta har varit min vanligaste utsikt den senaste tiden. Får inte riktigt plats med "lappen" hur liten och smidig den än må vara. Vi hörs och ses när mjölken har sinat... eller när mina knäppgökar slår till igen.

Efterforskning för framtidsplaner.

Jana utryckte häromdagen en önskan att äkta sig in i kungafamiljen via prinsen. Att jag upplyste henne om att han nästan var jämngammal med hennes mor rörde henne inte i ryggen. Hon började att intervjua mig om sin blivande make och dennes anhöriga.

"Är han snäll mot de som gråter eller gör han dem till slavar?"
"Jag tror han är snäll, man får hur som helst inte göra folk till slavar i Sverige."
"Är kungen rik?"
"Ja."
"Har han hundra tusen?"
"Det tror jag nog."
"Har han hundra miljarder?"
"Nej, så mycket har han nog inte."
"Jag tror han har hundratusenett."
"Okej."
"Bestämmer han i Sveriges?"
"Nej, det gör politikerna."
"Bestämmer han inte över polisen."
"Nej."
"Vad är politikerna?"
"Om man bor i Sverige får man välja vem man vill ska bestämma här, det kallas att rösta. De man röstar på kallas politiker."
"Jag ska rösta på kungen."
"Gör det du."

Dags för uppdatering.

Idag är det den 29:e.

Inte roligt längre.

Beräknad den 19:e. Idag är det den 22:a.

Välutvecklade diskussionstekniker.

I dyningarna av ett chokladbollsbak hittar Jana en tallrik med pärlsockerrester. Sockerråtta som hon är börjar hon frenetiskt att slicka på tallriken. "Sluta slicka på tallriken!" lyder den uppenbara och omedelbara uppmaningen. Ingen reaktion. "SLUTA SLICKA PÅ TALLRIKEN!!!" Ökad ljudvolym har ingen som helst inverkan på min äldsta dotter. Med trejde upprepningen av uppmaningen dunkar jag den slev jag håller i handen i diskbänken. Ingenting. Nu inser jag att inget kommer att tränga igenom hennes sockerrus och går därför helt sonika fram och tar tallriken ur hennes händer.
Som brukligt hemma hos oss hamnar Jana i soffan för en stunds reflektion.
Efter ett par minuter kommer jag in i vardagsrummet för att prata om vad som har hänt.
Jana skriker: "Du bestämmer inte över mig!" Hon stirrar på mig med hatisk sockerabstinens. "Det gör jag visst det, jag är din mamma." kontrar jag lugnt. Med en högljud suck ger hon upp den trotsiga framtoningen och prövar en annan inriktning. Ömkligt tittar hon på mig och gnäller fram: "Jag kan inte låta bli sötsaker." Jag anpassaar mitt svar: "Då ska vi hjälpas åt. Du får försöka låta bli när du inte får ta socker eller godis och om du glömmer ska jag påminna dig." Jana upprepar sitt ömkliga gnällande. Jag fortsätter: "Och jag vill inte att du slickar på tallrikar. Jag säger inte till dig för att vara elak, om du slickar på en tallrik i skolan kan barnen skratta åt dig för man gör inte så." Gnället försvinner och hon glider smidigt in i självförsvar: "Jag skulle inte göra det i skolan jag skulle bara göra det hemma." "Jag vill inte att du gör det hemma heller, det är inte trevligt." Missnöjd över hur illa självförsvarstekniken fungerat, återgår hon till sin ömkliga framtoning och till mantrat: "Jag kan inte låta bli sötsaker." Jag svarar med ett abrupt: "Nu räcker det Jana!" och avslutar med ett mjukare: "Det kommer att gå jättebra." när jag lämnar vardagsrummet. "Det hade varit bättre om ni inte hade gett mig så mycket sötsaker när jag var liten." hör jag Jana säga när jag är halvvägs in i köket. Just det, så avrundar vi det hela med att skylla ifrån sig. Det rymms väldigt mycket människa i en sexåring.

Hockad och skakad.

Vår yngsta dotter har onekligen låtit sig språkligt inspireras av det faktum att hennes far sedan en tid tillbaka frilansat lite för kvällspressen.
Febe kommer ner på morgonen och har inte riktigt hunnit till toaletten i tid om jag uttrycker mig milt. Hon berättar att hon varken hade kissat eller borstat tänderna igår kväll. "Varför inte det?" undrar jag naturligtvis. Febe förklarar: "Jag blev hockad när pappa bara sa till Jana att kissa och borsta tänderna, han trodde att jag redan hade gjort det!"
Senare samma dag...
Febe ropar från hallen: "Du kommer att bli skakad när du ser det här!" "Ser vadå?" undrar jag nyfiket. Febe kommer in i sovrummet och håller demonstrativt upp ett skohorn i två delar högt över huvudet. Jag la an min mest skakade min och såg sedan på Febes belåtna leeende att det var den reaktionen hon varit ute efter.

Lever Jesus?

Det här underbara och påskiga blomster- /gräsarrangemanget kom Jana hem med igår och som ni säkert förstår har det fått en hedersplats på köksbordet.

Det som är det bästa med att ha sina barn på en kristen skola är att runt påsk väcks alla de riktigt djupa teologiska frågorna till liv. Om Jana som vuxen väljer ett par år av teologistudier på Uppsala Universitet i stället för ett par år på Livets Ords bibelskola kan jag i alla fall inte säga att jag inte såg tecken redan i tidig ålder.

Glad Påsk!

Från klarhet till klarhet.

Helt plötsligt stod det klart för mig var hon får allt ifrån. Ingen idé att skylla ifrån sig längre.

Är det ett fult ord?

Även om vi upehåller en viss språklig standard hemma är det svårt att parera alla influenser som kommer utifrån. I sommras hade jag exempelvis fullt sjå med att få mina barn att inse att det inte var okej att kalla, inte ens dumma, katter för "j**la katt".
Härom kvällen utbrister Jana: "Jag måste på toa!" "Jaha" säger jag och hör brådskan i hennes röst "Då får du springa upp, för pappa sitter på toa här nere." Jana springer fram till toadörren och rycker för säkerhets skull i den en gång. När hon bekräftat att det jag sagt stämmer utbrister hon ett irriterat: "Fy f*n!!" och sätter av mot övervåningen. "Vad sa du för något?" Ilskan i min röst fångar henne som mitt i ett steg. Hon stannar, huvudet dyker upp i dörrkarmen och tittar oskyldigt mot köksbordet där jag sitter. "Var det ett fult ord? Jag visste inte att det var ett fult ord." "Det är jättefult." Konstaterar jag. "Säg inte så igen."
När Jana begett sig till övervåningen för sina avsides bestyr tittar Febe på mig och säger stolt: "Jag visste att det var ett fult ord men jag skulle aldrig säga fy f*n."

Låååångtrååååkigt!!!

Jag har nu varit sjukskriven sedan början av januari. Jag är inte gjord för att ligga på sofflocket dag ut och dag in. Varje dag som jag försöker utmana ödet och exempelvis gå ut med barnen i lekparken eller, bevare mig väl, sätta igång en tvätt, får jag sota för det dyrt under kvällen, natten och följande morgondag.
Jag är så obarmhärtigt uttråkad. Jag följer serier som jag tidigare inte visste att de fanns. Jag har glott mig igenom, inte bara min egen, utan också mina närmaste vänners DVDtravar. Läst böcker, tagit mig an konstiga syprojekt för söndagsskolan och suttit i timtal i köket eller vardagsrummet hos mina goda vänner Anna och Hanna under tiden de serverat mig lunch, fika eller middag (beroede på tidpunkt på dygnet) och passat mina barn.
Bara sju veckor kvar. Jag tyckte att det var så skönt att bli sjukskriven, nu skulle jag ge vad som helst för en dag på kirurgen. Jag längtar nästan efter barnsliga kirurger som vägrar att signera läkemedelslistorna, efter svårstuckna patienter utan CVK, efter uppdaterat status på torsdag, efter liggande transporter som är två timmar sena, efter tio intravenösa antibiotika på en stressig C-tur och efter fredagsfika med arbetskamrater.
Till och med i början av mars är gräset grönare på andra sidan.

Grattis Abbe!

Mamma är impad.

Lungt står de och väntar under tiden ljudtekniker roddar upp mickar och mickstativ. När de är ensamma på scenen drar de av sin efterlängtade duett helt acapella och utan ett bekymmer i världen. Till ljudet av jubelrop och applåder lämnar de scenen, stolta och glada. Jag kan inte minnas att jag var så frimodig, varken som 5- eller 6-åring. De där små liven slår mig med häpnad varje dag.

Konsten att matcha husdjur.

Jana och Febe är ute och organiserar en kattcirkus med kvarterets utekatter. Efter en stund kommer Jana in och vill ha hjälp med tillverkningen av en kattleksak. Under arbetets gång börjar Jana fråga ut mig om husdjuren jag haft som barn.
"Hade du en katt?" "Ja, det hade jag." "Hade du råttor?" "Ja, det hade jag också." Hon börjar att gå ut men vänder sig sedan om i dörren och säger: "Det matchar inte mamma, katter äter råttor... alla olika råttor."

Fjortonde månaden?

Kan man skylla på vårkänslor?

Idag har Jana firat in våren. Hur firar en sexårig flicka in våren? Cyklar hon? Gungar hon? Hoppar hon hopprep? eller... Gör hon genensam sak med gårdsflickan Madde och tar Maddes mammas alla glasflaskor ur en back och krossar dem mot asfalten på cykelbanan i lekparken?
Gissa.
Vi är väldigt populära hos vår bovärd just nu, om ni undrade. Kom undan med att betala uppstädningskostnaden enbart genom att städa själva. Och nej, vi har inte funderat ut straffet än, men jag gissar att lördagsgodiset kommer att ryka för min äldsta dotter denna vecka.

Innovativ barndesign.

Simon & Tomas, Roomservice och Bygglov, ni kan lika gärna lägga ner. Jana och Febe har kommit till stan.

Meningen med matspjälkningen.

I ett tidigare inlägg har jag uppmärksammat tjejernas för mig roande vana att vända på ord. Febe har nu börjat säga "ätuppen" istället för "uppäten". Det som roar mig nu är dock inte ordvändningen utan sammanhanget.
Febe är en väldigt empatisk person som tycker att formligen alla och allt ska leva i harmoni med varandra. Vid middagsbordet yttrar hon följande fråga: "Visst vill maten bli ätuppen?" "Ja, det vill den." svarar jag snabbt eftersom jag inte har lust att ha en vegan mitt emot mig vid matbordet de närmaste tjugo åren. Jag ser på Febe att hon är nöjd med svaret och att det bekräftat hennes tes: "meningen med matspjälkningen". "Ja, det vill den för då kan den ju bli bajs."

Fem minuter!

Vad hinner Jana och Febe göra på fem minuter?
Jana och Febe hinner:
1. Tina sin två liters isbit, som de tillverkat dagen innan, i micron.
2. Plocka fram kaffepulver, kaffekoppar, skedar och naturligtvis en tekanna ur diverse skåp och lådor.
3. Hälla smältvatten och kaffepulver i tekannan och samtidigt hälla ut lite (läs: mycket) av varje på golvet.
4. Hälla ut smältvattenkaffet, som tydligen inte var så gott, i slasken.
5. Spilla ut smältvattenkaffe på golvet och köksmattan.
6. Rulla ihop köksmattan i en prydlig rulle.
7. Evakuera från köket till det betydligt säkrare tillhållet bakom soffan i vardagsrummet och därifrån invänta en moders rättfärdiga vrede.
Inte illa på bara fem minuter. Inte illa alls.

Vi vänder på orden...

Det slog mig när jag skrev ett inlägg på min väninna Annas blogg att jag hade något lite gulligt att förtälja:
Febe säger inte sjukskriven utan "skrivsjuk". Limpan lagade heller inte fiskpinnar till middag utan naturligtvis "pinnfisk".
Att ändra fiskpinnar till pinnfisk revolutionerar inte direkt meingen av ordet och med tanke på hur sällan jag uppdaterar min blogg kan jag nog medge att jag fått en släng av skrivsjukan tillsammans med min sjukskrivning.
Q.E.D. Man kan ha fel, och ändå ha rätt... iallafall om man heter Febe och är fem år.

Inte så trevligt vid maten.

Febe har precis ätit upp maten. Innan hon lämnar matbordet är det dags för det obligatoriska "Tack-för-maten-rimmet":
"Tack för maten, den var gó,
Mitt i maten står en ko.
Kon heter Kajsa,
alla börja bli kära."
Tydligen är det så att Febe tycker att det ofullständiga rimmet kräver en förklaring: "Jag säger kära istället för bajsa för bajsa är inte så trevligt att säga vid maten."
Jag nickar instämmande för det har hon ju rätt i.

Vart man än vänder sig...

Jana var arg. Vid middagen hade hon blivit tvungen att plocka undan något utöver sin tallrik, glas och bestick. Det värsta var naturligtvis att detta inte hade begärts av hennes yngre syster.
Jana står brevid mig i vardagsrummet. Under tiden som jag borstar Febes hår förklarar jag för en arg Jana vad som är bra med att vara stor: "Du får ett eget busskort när vi ska åka buss, och när du fyller sju kommer du få veckopeng..." Efter ett tag börjar Jana se riktigt nöjd ut och i sann syskonharmoni börjar den tidigare så nöjda Febe att snyfta i mitt knä: "Jag vill inte vara ensam att vara liten!"
Det ligger en mycket djup sanning i detta citat: "Vart man än vänder sig har man ändan bak".

Nytt favvorim!

Ett nytt favvorim presenterades av Febe vid matbordet idag. För dig som inte orkar snegla till höger kommer det också i detta inlägget:

"Vi ska vinna! Vi ska ta dom! Vi ska göra dom av ketchup!"

Själv föredrar jag denna varianten framför orginalet, mindre destruktiv och mer kreativ.

Vilka gener!

Jag vet ju att mina ungar är de sötaste i hela världen. Syrrans ungar kommer dock på en god andraplats. Eller vad tycker ni?

Blöt om fötterna. Undrar varför?

Plusgrader och regn i januari. Jag vistas en eftermiddag hos min vän Anna för att fördriva tiden. Efter en timme eller två kom ungarna förbi. När de tar av sig skorna noterar undertecknad att de är totalt dyngsura om stumporna. "Vad blöta ni är!" utbrister jag spontant. Febe tittar upp på mig med en femårings oskyldiga ögon: "Vi fick inte gå i snön för pappa, men vi gick i vattenpölarna."

Vi bombar er!

Jana och Febe springer upp för trappan till sitt rum. Febe ropar ner till oss: "Akta er! Vi ska bomba er!" Limpan och jag som ligger i soffan med varsin bok, skiftar uppmärksamheten från böckerna till varandra till trappan där varningen kom ifrån. Efter en stunds väntan kommer två färgpennor och en krita studdsandes ner för trappan. Jana och Febe tjoar segerrikt från övervåningen. Febe höjer sin stämma åter: "Nu har vi bombat er klart, nu kan ni gå i trappan." Nu skiftar Limpan och jag igen uppmärksamheten, från trappan till varandra till böckerna.

I ord och sanning en Hugossonstös.

Jana, Febe och jag huserar en eftermiddag hos familjen Gadd. Efter en tid är barnen både trötta och hungriga, storbråket är ett faktum.
Till slut får jag skilja dem åt. Jag sätter mig med Jana i en fotölj i vardagsrummet. När jag kramar om henne märker jag att hon är varm, snudd på febrig. Hon sitter och gråter i mitt knä. "Vad är det Jana?" frågar jag försiktigt. Snyftande svarar hon: "Jag har ont i de här fingrarna." Demonstrativt håller hon upp tre fingrar som ser lite extra röda ut. "Vad har hänt med dem?" undrar jag försiktigt. Plötsligt försvinner snyftandet från rösten och lidandet ur hennes anletsdrag, hon svarar: "Jag vet inte, men jag har sugit ganska mycket på dem den sista tiden." Sannerligen, sannerligen säger jag dig, mer renodlad Hugossonstös får man leta efter.

Upptagna barn

Imorse (kl. 13:00) satt Limpan och jag och pratade vid frukostbordet. Efter ett tag uppmärksammar Limpan att TV fortfarande står på i gästrummet. "Jana, kan du stänga av TV:n" ropar han. Jana svarar från hallen: "Jag kan inte, jag är upptagen." Nehe. "Febe kan du stänga av TV:n" Febe svarar snabbt: "Jag är också upptagen."
Jaha, det var bara för Limpan att stänga av TV:n själv.