Det är som det är.

Den 21 dec, Febes efterlängtade 5-årsdag.
Efter "Vi gratulerar..." och det obligatoriska och hysteriska avslitandet av presentpapper är Febe stolt ägare av en ny ballerinadräkt, fyra små färgglada plasthästar och en kanin som skuttar runt med hjälp av batterier.
Att få ut kaninen ur sin förpackning visar sig vara ett evigt pillande med och snurrande och av ståltrådar. Limpan erkänner sitt nederlag mot kaninkartongen och föreslår en sax som nästa steg i kampen. Det är dags för mamma att kliva in i situationen. Efter ännu mer pillande med och snurrande av ståltrådar kan jag överlämna den efterlängtade kaninen till Febe.
Jana börjar gå mot hallen, vi hör henne konstatera på vägen ut: "Mamma är ett geni."

Ett gossebarn.

Ultraljudsdagen är kommen.

"Kan du se vad det är för något?" Frågar jag barnmorskan en aningen trevandes. Vad svaret än blir står vi inför det faktum att en av våra döttrar kommer att bli förkrossad. Febe vill ha en lillasyster, Jana har ju redan en så hon önskar sig en lillebror.

När vi hämtar tjejerna på fritids kläcker vi nyheten. "Ni ska få en lillebror" Jana responderar snabbt med ett "Yes!" Febe ser upprörd ut: "Jag vill inte ha en lillebror. Jag vill ha en lillasyster." Sen slår hon igång mistluren: "Buuuhuuu, jag viiiiiill haaahaa en liiiiillasyyyhyster!!!". Limpan lyfter upp det snyftande flickebarnet och påbörjar vandringen till bilen.

I bilen sitter febe länge tyst, halvvägs hem ger hon upp: "Jag har ändrat mig, jag vill också ha en lillebror". Det är alltid skönast att heja på det vinnande laget.

Hungersnöd i Örebro

En morgon under höstlovet (ja, de är så stora nu) ligger vi i TV-rummet och tittar på bolibompa. Klockan börjar bli mycket så jag säger: "Ni får titta klart på Byggare Bob så äter vi frukost sen." Febe suckar av lättnad och säger: "Vá bra, jag har varit hungrig i tre år!" Jag lägger an en något förbryllad ton efter detta avslöjande och frågar: "Har du varit hungrig i tre (!) år?" Febe tittar på mig och suckar: "Nehej, jag sa FLERA år!" Jaha, då så.

Rollspel: Bockarna Bruse.

Jag har inget minne av att jag som barn någonsin valde att använda mig av gamla klassiker som "rödluvan och vargen", "de tre små grisarna" eller "bockarna bruse" i mina rollspelslekar. Detta hindrar inte, som ni förstår, mina döttrar att kasta sig in i sagoböckernas värld.
Uppe ifrån barnens rum hör jag och Limpan en kväll: "Vem äj det som tjampar på min bjo?" det är Jana som tar trollrollen. "Det är jag, den lilla bocken bruse? artikulerar Febe med en tydlig och pipig röst. Troll-Jana svarar: "Då kommej jag och ätej upp dig?" "Nej, ta inte mig, ta den nästa geten. Den är större än mig!" piper get-Febe. Det har troll-Jana inget emot: "Okej!"
Febe tycker naturligtvis inte att ett enkelt "okej" passar sig i en saga: "Du ska säga: Då kan du gå över bron och äta gräs då." Troll-Jana härmar med sin troll-röst: "Då kan du gå övej bjon och äta gjäs då."
Efter det går de utan uppehåll av Febes regi igenom "mellan bocken bruse" och "stora bocken bruse". Sedan... rollbyte! Hela sagan rakt igenom en gång till, fast denna gången med "get-Jana" och "troll-Febe". Inte illa kvällsunderhållning för Familjen Hugosson.

Slutledningsförmåga.

Hela familjen hade samlats hos Gadds för att fira Hannas födelsedag. Halvvägs in i festen efter lite för mycket bål, kissar Febe på sig.
Kännde du inte att du var kissnödig? frågar jag nyfiket när jag står och tvättar av henne i badkaret. "Jag var bara lite kissnödig, så jag tänkte lägga ifrån mig trumman." förklarar Febe, hon fortsätter: "Men då vart jag jättekissnödig och så hann jag inte!" Hon funderar lite över sin situation och medelar sin slutsats med nedstämd röst: "Jag skulle inte ha lagt ifrån mig trumman."

Oönskad, önskad gäst.

Vi har två underara grannfilckor, ett tvillingpar, som gärna springer över till oss och leker med flickorna. Febe tycker det är underbart. Jana är mindre road, kan bero på att flickorna är hela två år (!) yngre än henne.
Idag på förmiddagen tittar de förbi igen. Jana, som sitter bredvid mig, suckar: "Varför måste de komma hit varje dag?" Minen blir genast trotsig: "De får inte vara i min säng!" Janas säng är, för er som inte vet, överdelen av en våningssäng. Den är dock dagtid ett pitatskepp, ett prinsesslott eller ett berg och förvandlas inte till en tråkig säng förän klockan slå sju på kvällen när jag uttalar de magiska orden: "Jana och Febe spring upp och kissa och borsta tänderna.
"Det får visst vara i sängen, även om du inte vill leka med dem vill Febe det och de är jättesnälla tjejer." Jag ser på Janas min att hon inte håller med om ett ord jag säger.
Efter att ha haft tvillningarna här i princip varje dag hela sommaren kan hon fortfarade inte skilja dem åt. Jana använder sig av samma benämningar som hon haft hela sommaren i framläggandet av bevis för sin sak:"Hon med stort huvud, hon slåss!"

Stora nyheter!

Det var dags, den stora hemligheten skulle avslöjas. Jag sitter vid frukostbordet tillsammans med Jana och Febe.
"Mamma har en bäbis i magen." Jag väntar spännt på en reaktion. Jana tar till orda först: "En bäbis i magen? Är det sant? Febe är snabb att hänga på: "Har du sluta äta det som man inte kan få bäbis i magen av?" (p-piller) Jag försöker svarar båda på en gång: "Ja. det är sant och ja, det har jag. Vi tar alla en tyst minut och låter nyheten sjunka in. Jana ser mycket nöjd ut och konstaterar: "Pappa har gett dig ett ägg."

Välkommen vännen!

Min kompis Anna har äntligen blivit av med kaggen och klämmt ut en underbar liten tjej. Hon ska heta Jodie och hon är en förträffligt smidig bäbis... än så länge. Håll till godo!

Partyhatt!

Febe visar stolt upp sin engenhändigt gjorda partyhatt. Och ja, hon bar den hela dagen. Jana blir naturligtvis avundsjuk. Febe visar då upp goda lillasysterkvaliteter och nästa dag kommer hon hem med en gul partyhatt till Jana.

Sanningen sätter dig fri!

Vid frukostbordet idag tittade Febe lite irriterat upp på mig och sa: "Mamma, när ska du sluta jobba så att du kan föda en bäbis?" "Ja... vi får se." svarar jag lite paff. "Vill du ha en lilla syster eller en lillebror?" "En lillasyster" Febe är mycket bestämd på den punkten. Jana, som redan har en lillasyster och tycker att det räcker med en, dyker in i samtalet: "Jag vill ha en lillebror." Febe lägger genast an den tonen som gör att man inser att hon tror att hon kan gnälla fram önskat kön på det efterlängtade småsyskonet: "Fliiikaha!"
Jana tittar triumferande på Febe och säger segervisst: "Pappa vill också ha en pojke. Det är pappan som ger ägget till mamman och pappa kan ge vilket ägg han vill till mamma." Efter det tittar hon på mig för att få bekräftelse för sina ord. Sjuksköterskan i mig skriker efter att noggrant få gå igenom fortplantningsprocessen med mina två döttrar. Men sen ser jag att blicken som söker bekräftelse, är en sexårings blick. Jag ler mot henne och svarar: "mmm".
Sanningen kommer att sätta henne fri... om några år.

villkorlig kärlek?

Denna gamla klassiker i ny tappning fick mig att tänka på villkorlig kärlek snarare än ovillkorlig:

"Åååå vad Gud är god mot mig.
Åååå vad Gud är god mot mig.
Åååå vad Gud är god mot mig,
Annars kan jag glömma vad han gjort för mig!"
text: Jana H.

Då ska du skjutas... och nödknappar.

Jana satt i baksätet och sjöng idag. Hennes varitant av "Ja må du leva" är kanske inte så positiv som man är van vid. Den gick så här: " Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din fördelsedag. Då ska du skjutas, då ska du skjutas, då ska du skjutas på din födelsedag." Jag vet inte hur ni känner det, men jag blir iallafall inte så jättesugen på att fylla år.

Febe och jag slog följe in på en offentlig toalett. Efter att hon informerat mig om att den inte är så "fläsh" börjar hon undervisa mig om nödknapparnas funktion.
"Akta! om du petar på den så låter det." "Okej, jag ska vara försiktig." svar jag. "Man kan använda den om man har låst in sig på toa." fortsätter Febe. Jag hänger på: "Eller om man trillar" "Ja, om man trillar ner i toaletten" förtydligar Febe.
Jag tittar på den lilla gestalten på den stora toaletten och inser, att låsa in sig på toa eller att trilla ner i toaletten är faror som verkar betydligt mer sannolika än att enbart trilla och slå sig. Efter en stunds funderande avbryter hon mig med en ytterligare förtydling: "Om man trillar ner i toaletten innan man har spolat."

Oönskad graviditet behöver inte innebära oönskat barn

I ärlighetens namn vet jag inte vad hon svarade på för inlägg. Svaret i sig fick mig dock att rysa inombords.
"Huvudfrågan är inte att minska antalet aborter. Huvudfrågan är att minska antalet oönskade graviditeter..."
Jag är chockad att detta kan komma från Svenska Barnmorskeförbundets ordförande. Betyder det att vi inom sjukvården kan strunta i att förebygga oönskade graviditeter så länge abort finns att tillgå. Jag vet knappt vad jag ska säga och jag tappar inte orden lätt. Jag vet, jag är en frikyrklig fanatiker som fick mitt första barn via en "oönskad graviditet" när jag var 2o år och ensam. Jag vet att en graviditet inte alltid upplevs som underbar vid första anblicken.
Jag satt framför barnmorskan på MVC ensam och rädd. Jag hade precis påbörjat en 4,5 års universitetsutbildning som skulle läggas på hyllan och jag skulle göra allt "i fel ordning". Hon var 50+ och lugn som en filbunke och sa till mig: "Ibland är vi inte tillräckligt felxibla i Sverige, jag tror att det här kommer att gå bättre än du tror."
Hon hade rätt! Hon var mitt pepp under hela graviditeten... och nu har jag Jana som ni läst massa om på min blogg, min äldsta knäppis.
Nu till poängen. Någon som är så rutinerad att vara ordförande i Svenska Barnmorskeföreningen borde veta att - en oönskad graviditet inte automatiskt blir ett oönskat barn.

Grattis!

Vår underbara ungdomspastor firade sin 30 årsdag igårkväll. Jana och Febe bestämde sig för att göra var sitt kort till jubelaren. När Jana var klar beskådade hon sin kreation med stolthet i blicken och började genast sjung: "Han kommer att älska mig, han kommer att att älska mig!"

Ni kanske undrar varför jag tog just den här bilden av alla 300 vi tog den kvällen. Det är därför att hans fru, tillika min bönegruppsledare, Crista var så underbart vacker, en riktig "rockersbrud" och det fick ni inte bara missa.

Varde tystnad!

Det är tyst när jag vaknar. Vi vet alla att det inte bådar för något gott. Jag tittar in i barnens rum och ser till min förvåning att Febe ligger kvar i sängen och sover. Min intuition och det faktum att Janas skor inte finns i hallen, såger mig att hon har gått ut.
Efter en fem minuters debatt med mig själv om jag ska gå ut och leta efter henne i morgonrock eller klä mig först, löser sig problemet automatiskt när Jana kommer inknallandes med grannflickorna Ronja och Ella i släptåg. "Får vi leka hos er?" Åh, de är så gulliga att jag inte kan stå emot. "Visst, det går bra." "Får vi gå upp och leka?" Aha! Jag äger lite motståndskraft för tvillingarnas till synes oändliga charm. "Nej, det går inte. Febe ligger och sover fortfarande. Ni kan leka under trappen."
Efter två minuter hittar tjejerna gitarrerna som Jana och Febe fick i julas. Ovillig att göra något som ska förstöra ett framtida musikintresse låter jag tjejerna dundra på. Avbryts görs de ändå av Febes hesa morgonröst. Korrekt och välartikulerande (det har hon fått från sin far) tar hon till orda: "Kan ni vara snälla och vara lite tysta, jag försöker sova." Man kunde ha hört en knappnål falla.

Härligt!

Åhdal var på besök i vår kyrka igår. Den stora höjdpunkten var en gammal bekant, Elisabet Odebäck. Hon gav en del av sig själv i sitt framförande (som vanligt!). Det var underbart att se och höra henne igen. En skiva med Elisabeth skulle inte jag tacka nej till, för hon delar med sig av Jesus i allt hon gör. Tack så mycket. Inte bara jag utan mina underbara tjejer släppte loss till musiken. När grabbarna skulle ta upp tråden igen ville inte Jana vara med längre. Hon tjurade sig genom hela underbara och kultiga "jag väntar på dig". Efter det gav jag upp och vi gick ut. Efter en lång stund kom Limpan, som för övrigt agrerade som kvällens fotograf, ut. "Får jag gå in en stund?" det finns hopp i mina ögon. "Visst, gör det." Det finns lycka och tacksamhet i mina ögon. Jag öppnar dörren till kyrksalen hör: "Aaaaah" sedan: "tystnad" och efter det: "applåder". Tja... jag tror i alla fall att jag fick ut det bästa av den där konserten.

Juver med fyra spenar

Flickorna och jag förgylde vår lördag med att gå på bio. Vad hade vi att välja på? Jo, du ska strax bli varse. "Artur och minimojerna" och "Bondgården". Med två lättskrämda djurälskare i släptåg var det inte mycket till val överhuvudtaget.

Vi missade bussen till stan pga ett byxbråk och tvingades handla obligatoriska filmtillbehör så som popcorn och läsk på ett Willys i närheten av busshållplatsen. Väl uppe på stan sprang (ni som känner mig vet att detta betyder snabbt promenderade) vi till biografen. De bokade biljetterna är släppta sedan länge men av någon anledning har ingen annan lagt beslag på mina kisspausvänliga platser på tredje raden percis vid utgången!?

Allt var klart. Barnen var kissade. Barnen satt på dynor. Godis, popcornpåsar och colaflaskor var öppnade. Ahhh! En kvart in i filmen konstateradejag följande: Alla tjurar i filmen hade juver med fyra spenar. Jag kunde inte ha överseende med det här.

Inte ens när Tjuren "Otis" får hjälp av sina lojala djurvänner att rädda den superdupergulliga lilla kycklingen "vad hon nu hette" från de utstuderat onskefulla prärievargarna och därigenom levererar moralkakan: "Tillsammans är vi starka!" kunde jag göra annat än att se och höra alla juver som dallrar omkring på alla tjurar i filmen. Det var trollbindande. Trollbindande.

Till och med nu, dagen efter, har jag inget annat svar på frågan "Hur var flimen?" än: "De hade juver... med fyra spenar."

Något nytt under solen.

Vi har precis tagit oss en isglass. När jag vänder mig om efter att ha slängt glasspappret möts jag av denna vision:

Den uppenbara frågan flödar från mina läppar: "Varför gräver du med händerna i munnen?" Jag ser in i Febes ögon och blicken säger mig att det uppenbara svaret är på väg: "Jag känner hur kallt det är i munnen." Jana tittar intresserat på Febe och sedan på mig. "Mamma kan du ta min glass? Jag vill också känna." Förbluffad tar jag glasspinnen och tittar över köksbordet på mina två flickor som förnöjsamt tittar på varandra i samförstånd. De har båda händerna inkörda i munnen så långt som det är möjligt utan att framkalla en kräkreflex. Det där gjorde jag aldrig när jag var liten och jag som trodde jag att jag tänkte på allt.

Jesus är bäst men ändå kung

Limpans försök att imitera Runesson vid middagsbordet resulterade i en diskussion om Jesus är bäst eller inte. Jana tycker till skillnad från sina föräldrar att Jesus inte alls är bäst. "Varför inte det?" frågar jag och undrar för mig själv om barnatron börjar svikta redan vid sex års ålder hos alla barn. "Jesus är ju kung." Jag nickar. "Kungar tar barn och bäbisar! Det har jag hört", säger Jana. "Det är bara dumma kungar som gör det, Jesus är ju en snäll kung", förklarar Limpan.
Uppdrag utfört: Barnatro stabiliserad.

Att gå över vägen - ett farligt företag

Febe hade följt med min goda vän Hanna hem för att hämta några leksaker som hon glömt senast hon var där. Efter ett tag kommer Jana in i köket tätt följd av Madde (barnens kompis). När Jana får reda på vart Febe tagit vägen undrar hon genast om hon också får gå dit. Hon blir mycket överaskad av mitt jakande svar och kontrollerar för säkerhets skull med tvivel i rösten: "Får vi gå över vägen?" "Ja, det går bra. Titta er noga för innan ni går över bara" svarar jag. Jana vill inte att jag ska ångra mig och försäkrar mig snabbt att "om en bil kommer nära så ska vi stanna" "Det blir bra det." svarar jag. Jana vill ingen bara försäkra sig om att alla är införstådda med den stundande promenaden som innebär att hon utan vuxensällskap ska korsa en väg som trafikeras av motorfordon och tillägger innan hon går: "Håll tummarna! Om vi aldrig kommer tillbaka, då är vi döda. Okej?" "Okej!" svarar jag och Limpan i en mun. Det är ju härligt att hon känner av stundens allvar.

stjäla, stjälat, stjälen

Febe tittar ut genom köksfönsteret och ropar överraskat: "Mamma din cyckelkorg har varit ute hela natten utan att ha blivit stjälen!" "Oj, vilken tur jag har!" svarar jag med spelad entusiasm väl medveten om att min cykelkorg inte längre är så attraktiv på svarta börsen efter jag demolerade den och mig i en vurpa på väg hem från sjukhuset en kväll förra veckan. "Jag och Jana ska hämta in den åt dig idag" säger hon bestämt och lägger till ett högtidligt: "Jag lovar."

En oförlåtlig synd?

Idag är den dagen då jag begick en oförlåtlig synd. Vi börjar från början.
Efter en lång stund av socaliserande i kyrkans kaffeteria är det dags att åka hem. I vanliga fall börjar stressen krypa på så där klockan 13:30. Barnen är snart outhärdligt gnälliga pga brist på en välbalanserad måltid. Inte idag. Vi sitter lugnt kvar till två, för vi har spagetti och köttfärssås i kylskåpet. Dvs. inget "Ahhh vad ska vi laga idag?" eller "Vad har vi hemma som går fort?". Väl hemma dukar jag fram och börjar värma upp maten på barnens tallrikar. Jag tittar på de långa spagettistråna och tänker:"Om jag skär de här nu så slipper jag sträcka mig över bordet sen". Jag tar fram mina bestick och skär upp spagettin i mer lätthanterliga bitar sedan händer det! Det som inte får hända. Jag gör det som bara inte får göras. Jag blandar ihop spagettin med köttfärssåsen!!! När jag ställer ner tallriken framför Febe stirrar hon på mig förfärat. Tårarna börjar sippra fram. "Jag vill ha köttfärssåsen på sidan om spagettin." Sympatin hörs igenom när jag försöker låta uppmuntrande. "Förlåt gumman, men nu blev det så här". Måltiden utan stress som jag sett framför mig är nu som bortblåst, nu är allt fel. "Du har gjort köttfärssåsen stark, den bränner på min tunga" osv. osv. Det hysteriska gråtandet övergår såsmåningom till ett stilla snyftande kombinerat med ett smaskande som avslutas med orden: "Kan jag få mer?"
Oförlåtlig var kanske att ta i, men jag lovar att det var så det känndes när stora våta tårar rullade ner på hennes kinder och hennes blå ögon såg in i mina och undrade: "Varför älskar du mig inte mamma, varför blandade du köttfärssåsen med spagettin?"

"tottosboll"

Av en händelse satt Jana och jag och pratade om vad grisens barn heter. För Jana var det naturligtvis mest naturligt att de hette "grisunge" eller än hellre "grisbäbis". När jag förklarar att grisens barn heter "griskulting" börjar hon skratta åt mig rakt ut: "Ha ha ha vad totit mamma, säger du det en gång till tallar jag dig tottosboll varenda dag." "Tyckte du att "griskulting" var så konstigt?" frågar jag, road över hennes glädjeutbrott. "Ha ha ha tottosboll, tottosboll tottosboll, ha ha ha!" blir svaret. För er som inte förstår Janaspråket betyder tottosboll naturligtvis kokosboll.

Det blåa röda havet

Jag läser för barnen varje kväll, en del i nattningsritualen som hänger kvar. Just nu håller vi på att beta oss igenom barnens bibel. Febe har varit i exstas varje kväll denna vecka eftersom vi läser om "eogypen".
Jag slår upp bibeln där vi var senast. Bilden visar ett tjugotal människor som går genom några blåaktiga, lite kurbitsliknande rundlar. Jana frågar: "Är de fortfarande i eogypen?" "Nja", svarar jag lite tvekande. "Nu är de ju på väg ut, genom Röda havet". "Det blåa havet" rättar hon mig snabbt och utan tvekan i rösten. "Jag vet att havet är blått, men det heter Röda havet", jag har nu lagt an en undervisande och lite överseende ton i min röst. "Varför det?" Jag märker att det faktum att ett blått hav kallas rött verkligen är förbryllande för henne. Jag svarar att jag inte vet varför havet fick det namnet. Då tittar hon på mig mycket bestämt och säger: "Det vet du visst, du är hukhöterska, berätta!" Med den blicken hon gav mig är jag fortfarande idag förvånad över att jag inte sprang och googlade på det istället för att sitta kvar och läsa vad som verkligen hände vid det "blåa röda havet".

Kom hem!

Dodis

Jana kommer in från lekparken hand i hand med Febe. Jag ser att hon är ledsen.
"Vad är det Jana?" utbrister en oroad moder. "Barnen retar mig" snyftar hon fram. "Varför retar de dig? kontrar en nu helt oförstående moder. "Jag säger dodis!" Men en förklarade röst inlägger lillasyster Febe: "Hon kan inte säga godis" "Nej" medger Jana "Jag säger dodis".

Dåsig?

Febe: "Jag är dåsig."
Jana: "Du är dåsig själv!"
Febe: "Jag sa att jag vá dåsig!
Jana: Jaha... jag är också dåsig... vad betyder dåsig?

Ytterligare ett sovmorgonsäventyr.

Ja, jag vet att ni känner min svaghet. Jag vaknade imorse av att telefonen ringde och Febe svarade: "Rakel sover". Snabbt ropar jag med min morgonröst: "Jag är vaken". Efter samtalet ropar jag igen: "Har ni ätit frukost?" "Ja" svarar flickorna i kör. "Har ni plockat undan?" "Vi håller på!" ropar Jana samtidigt som damsugaren kommer igång. Ja, två alternativ existerar för tillfället.
1. Jag rusar ner och tar mig en titt på röran och sen hjälps vi åt att städa, samtidigt som jag förmanar och uppfostrar.
2. Jag lutar mig tillbaka, ger de små några extra minuter att röja undan. Går ner tar mig en titt på röran och sedan hjälps vi åt att städa, samtidigt som jag förmanar, uppfostrar och eventuellt berömmer.
Sa jag att det ena alternativet innehöll att luta sig tillbaka och sedan gå ner istället för att rusa? Så egentligen fanns det ju bara ett alternativ, eller hur?

Klick klick klick

Det har börjat. Ni förstår att med det fina vädret kommer inte bara picknick i det gröna och grillkvällar, utan också ett outtröttligt dokumenterande via digitalkameran. Titta hit! Titta dit! Kan du le? Stå still gumman!

Innan Febe hade tuggat ur, bad jag henne om en bild. "Titta hit!" säger jag, med solen i ryggen för att bilden ska bli så optimal som möjligt. Utan en tanke på att det tvingar henne att stirra rätt mot den. Ni ser ansiktsuttrycket, en bild säger mer än tusen ord. Dock talade hon: "Jag orkar inte titta på dig mer mamma, jag får ont i huvudet." Nej, jag är inte inhuman, jag la undan kameran resten av dagen. I alla fall tills hon ätit klart.

1500 kr

Jag behöver inte raljera. 1500 kr kostar det om man vill veta hur det går i NHL och läsa sina mail på mobilen när man råkar befinna sig i polen. Tack för det televerket... eller snarare Linus och Telenor. Det var oundvikligt, nu är det gjort, nu är det skrivet.

Tvål eller godis?

Det är dags för tjejerna att bada och bada gör de. Faktiskt längre än vanligt utan att börja bråka. Det är då en rutinerad mamma börjar lukta sig till ofog. Tydligen är jag inte så rutinerad än.
"Ge mig lite mer tvål" Jag hör Febes förfrågan från bottenvåningen och ropar upp: "Ta inte slut på all tvål tjejer!" Det blir tyst. Försiktigt bryter Febe tystnaden: "Tvålen är slut" Jag går upp och tittar in i badrummet. Tjejerna sitter upp till axlarna i helt aprikosfärgat vatten och tittar på mig med oskyldiga ögon. De har tömt en helt ny pumptvål ner i badkaret.
Efter en stunds samtal kom vi fram till, att istället för lördagsgodis skulle Jana och Febe köpa en ny pumptvål till badrummet på övervåningen och i framtiden använda den en gnutta mer sparsamt. Resten av veckan har det kommit många alternativ till överenskommelsen:
1. Barnen köper tvål till de vuxna och de vuxna köper godis till barnen.
2. Jana köper en tvål och Febe köper godis (Jana får smaka).
3. Vuxna kan åtminstånde köpa kakor till barnen.
4. Barnen vill ha godis! Buhu Buhu!

Här var det glass.

"Jana, gå och hämta Febe så plockar jag fram glass och gör fruktsallad." Jag ser på Jana att allt sagt efter ordet "glass" är fullkommligt ointressant. Fem minuter senare är Jana tillbaka med Febe... och Madde... och Ahmed... och Ahmeds storebror. Det visar sig att min äldsta dotter gjort en allmän pålysning i lekparken att det serverades glass i hennes kök. Tre barn förutom hennes lillasyster nappade.
Så vad gör man när barnens gästfrihet är större än sin egen? Man dukar fram fler tallrikar och gör en större fruktsallad.

KOM HEM!

Nu får han inte vara borta längre, jag har redan förklarat för flickorna otaliga gånger att även om de saknar sin pappa jättemycket, kan vi inte bara åka till Polen och hämta honom. Kommer han dock inte hem snart så kommer jag att klassificera det jag tidigare sagt som "Kvalificerat skitsnack" och åka och hämta honom i alla fall. Nu LIDER jag av längtan och inte längre i det tysta. Kom hem!

Kvinnoben???

I ett projekt till söndagsskolan behövdes en blid på en giraff. Jag drog fram den här från nätet och sa till min nyfunna vän Jenny: "Den här kan vi ta, men den ser lite konstig ut" "Ja, den ser lite konstig ut" samstämmde hon. Vi tittade på den länge och väl innan den mer erfarna observatören av oss, dvs. jag, utbrast: "Den har ju zebraränder!"

Jag håller upp bilden framför min äldre syster Maria och frågar henne om hon kan se vad som är fel med bilden. Hon tittar på den länge, medger att hon också ser att den ser konstig ut. Spår av stress börjar visas i hennes ansiktsuttryck när hon inte kommer på vad felet är och tillslut utbrister hon desperat: "Har den kvinnoben?"

Ja, om det är en hona så har den kvinnoben, eller i alla fall honben. Tack för gissningen Maria.

Denna dag var som alla andra lediga dagar. Jag ligger i sängen och vill inte komma upp, klocka är 8:15 och tjejerna, med betoning på den älsta, har redan tjatat på mig om frukost i en god halvtimme. Genom åren har jag lagt på mig ett eller två trix för att få sova en stund till. Allt verkar verkningslöst denna dag.
Plötsilgt hör jag en mansröst i lägenheten (Linus är i Polen) och då blir det fart på mig. Mitt i ett alltför stressigt byxpåtagande hör jag Febe säga: "Mamma ligger och sover, vi har gått upp helt själva." Okej, den slöa sanningen är uppdagad för grannen. Väl nere i hallen ser jag min flickor på väg ut i enbart sommarklänningar och med varsinn påse innehållandes en Mer och två (!) dubbelmackor var. "Hej mamma, vi ska ha picknick." Hmm, tänker jag, ska jag gå på Det-är- jätteviktigt-att-ni-säger-till-mig-innan-ni-går-ut-aspekten eller Ni-måste-klä-på-er-ordentligt-aspekten eller Fint-initiativ-här-har-ni-en-filt-att-sitta-på-aspekten.
Jag insåg idag att det är omöjligt att vara mamma utan att tjata lite och vill man vara morgonslö som jag får man förmodligen kompensera oövervakad tid med att tjata lite extra.
Bara så ni vet, i skrivandets stund, sitter tjejerna på en filt, ordentligt klädda och förlustar sig på Mer och dubblemackor i gräset. Naturligtvis fick de också höra hur orolig mamma skulle ha blivit om de gick hemmifrån utan att säga något.

Tillbakablickar

"Hon har sex och jag har bara fyra!" "Två papper hit eller dit spelar ingen roll Febe." Jag ser på Febes blick att hon inte tittar på sin mamma utan på världens alla orättvisor personifierade. Snabbt förflyttas jag tillbaka tjugo år i tiden.

Aron står i köket och måttar upp en halvlitersförpackning med GB-glass i tre delar. Ett otacksamt jobb med tanke på att den som delar upp glassen får välja sist, dvs. inte välja alls. Han är noggrann, mycket noggrann, ovillig att gå miste om en gnutta glass i onödan. Rebecka och jag står som hökar redo att slå ner på den glassbit som kan verka en aningen större än de andra. Aron är klar. För att undvika bråk, deklararas det från föräldrarfronten att jag får välja först. Tre exakt lika stora glassbitar ligger framför mig och svetten börjar rinna. Jag vet redan vad som kommer att hända, jag kommer efter en stunds ångest välja en bit och sedan tar Rebecka en och med ett triumferande leende tar Aron den sista biten och säger samtidigt: "Yes, jag fick den största!"

Tillbaka till nutid. "Här Febe, ta två till." Blicken hon ger mig förmedlar att jag är mamma igen.

Man får inte dödas!

Flickorna kommer inspringandes och Febe utbrister något skärrad: "Det är hon som säger att hon ska döda oss!" Jag tittar dit hennes skakande hand pekar och ser en lite flicka i 7 eller 8 års åldern titta tillbaka på mig. "Säger du så?" frågar jag med ett moderligt leende (dvs uppfodrande men samtidigt vänligt). "Dom lipar åt mig svarar flickan" "Det har vi inte gjort" svarar både Jana och Febe i en kör lite väl snabbt. De två paren blå ögon tittar upp på mig med ett mått av oskyldighet som försvann redan innan två års ålder. Jag känner mycket väl till mina två döttrars förkärlek för tunguträckningar. Åter igen med ett moderligt leende säger jag: "Nu tycker jag att ni ska vara snälla mot varandra och inte räcka ut tungan eller säga dumma saker." Febe är tydligt missnöjd med den uteblivna förmaningen och bestämmer sig för att lägga till en egen. Hon lägger an sin snusförnuftiga ton och säger: "Man får inte slåss, dödas eller skäras, det är bara dumheter. Det får man absolut inte göra" Förvisso Febe, förvisso.

Stressigt på kirurgen.

Två timmar fika. Hjälpa patienterna få mat. Äta i två timmar. Äta efterrätt i en timme. Gå runt och hjälpa patienterna att lägga sig. Blogga i två timmar. Ta bussen hem. Oj, vad stressigt det är på kirurgen.

The Militant Moose Movement

Jag kommer ut ur duschen och hittar Jana och Febe i soffan. Tillsammans berättar de en saga: "Jesus kommer ner från himlen och så ska han skjuta en älg. Då kom en jägare och skulle döda Jesus men då hade inte Jägaren eller Jesus någon pistol. Då kom en ängel och sköt jägaren och kastade honom i ån. Jesus älskar alla som tycker om honom och så sköt dom alla som inte tyckte om honom. Snipp snapp snut så var sagan slut." "Jaha?" tänker jag i mitt stilla sinne, "i vilket sammanhang kommer systrarna Hugossons namn att nämnas i framtidens historieböcker?": Charles Taze Russel, Joseph Smith och Jana och Febe Hugosson. Jag får nog engagera Crista som gudmor.

"Trolla med knävecken"

Helt plötsligt händer det, jag förstår vad min pappa måste gått igenom under min barndom.
Febe kommer in till mig och utbrister: "Den funkar inte!" "Nehe." svarar jag och tittar ner på en begie penna hon håller upp mot mig, "Du får ta och slänga den då." Hon tittar på mig och paniken sprider sig i hennes ansikte. "Jana har målat hela kroppen på Ariel med den, och jag härmar henne!" skriker hon och rösten går upp i en ljus falsett i slutet på meningen. Jag tittar på spetsen av pennan och ser att den är fullkommligt befriad från färg. Detta är ett resultat av Janas flitiga uppblötande av den med sin tunga. Jag inser snabbt att det här kommer att rasera min fyraårings lilla värld och att jag inte kommer kunna göra något åt det. Med en suck förklarar jag för Febe, det som min tålmodiga pappa förklarade för mig: "Pennan är slut. Du får ta en annan färg. Jag kan inte trolla med knävecken."

En blå plastmugg från IKEA

6:50 Hejdå älskling, nu går jag till jobbet! Smack!
Åh vad underbart, en dag till hemma med barnen innan det är dags för en helhelg på sjukhuset. Dessutom vad som är ännu bättre, en till SOVMORGON, ahhh. Jag vänder på kudden för att den ska bli så där kall och skön och så in med alla eventuella utåtstickande armar och ben under täcket... seriöst ahhh.
7:00 tass tass tass, knack knack knack. "Mamma, Febe har kissat på sig i sängen" Janas röst är knappt hörbar och jag kan ana mig till att hon listat ut att hennes mamma inte är en morgonmänniska.
7:05 Jag ropar från sängen: "Febe, gå och ställ dig i badkaret och ta av dig pjamasen." Ahh igen, väl medveten om att jag tjänat åtminstånde 3 minuter till i sängen. Tills: "Jag sov naken!" " Gå och ställ dig i badkaret ändå" skit också, bara 1 min.
7:07 Ja, jag vet, jag drog mig 1 minut extra. I badkaret står Febe som Gud skapade henne och ojar sig över att vattnet är för kallt... sen för varmt. Väl inne på rummet ser jag att det står en blå plastmugg från IKEA med lite vatten i botten, elementärt käre Wattson. "Du får inte ligga och pimpla i dig vatten halva natten om du inte vaknar när du behöver gå på toa" Förkrosselsen är ett faktum, armageddon är här. "Iiiiiiiiih buuuuuh huuuuu"
7:22 En kvart senare sitter en nedbruten fyraåring framför mig på toapallen och stirrar ner i en nyfylld blå plastmugg från IKEA som för att säga sitt sista farväl. Är det verkligen nödvändigt... men sen tänker jag på alla kissiga sängkläder och än värre alla förlorade sovmorgonar. The greater good!
7:25 Jag ställer den blå plastmuggen från IKEA på handfaten och så går vi hand i hand ner för trappen och äter frukost.